Eva Bodfält Education
Eva Bodfält Education
foto Åsa Lindholm
foto Åsa Lindholm

Artiklar

Visa alla artiklar »

2007-11-09

Fyra vägar till en bra kommunikation

I början av 80-talet, när Eva Bodfäldt utbildade sig hos Anders Hallgren, kom vissheten till henne om att hos alla hundar finns något bra beteende som kan uppmuntras. Även hos den mest problematiska hund finns sekvenser av rätt beteende som kan förstärkas, istället för att ständigt korrigera fel beteenden.

Fånga rätt beteende hos hunden -minska på korrigeringarna.
I början av 80-talet, när Eva Bodfäldt utbildade sig hos Anders Hallgren, kom vissheten till henne om att hos alla hundar finns något bra beteende som kan uppmuntras. Även hos den mest problematiska hund finns sekvenser av rätt beteende som kan förstärkas, istället för att ständigt korrigera fel beteenden.
- Jag gick ut i skogen med hunden och satte mig på en stubbe, berättar Eva under ett föredrag i Farsta i början av mars i år. Medan hon satt på stubben, helt tyst, och lät problemhunden röra sig fritt runt om, började hon se att han inte bara var en problemhund. Han gjorde många saker som inte var fel och genom att fånga rätt beteende och förstärka det, utvecklades hunden i en positiv riktning.
- Kan vi träna utan våld och med justa metoder, så är det vår skyldighet, säger Eva.

Eva har valt att utveckla och jobba med ett inlärningspsykologiskt tänkande. Vad hunden lär sig och hur den lär sig påverkar dess beteende. Hundar med beteendestörningar är ofta ”avstängda” hundar. De har fått för mycket negativt från sin omgivning (förare) och stänger till slut av omvärlden. När hon jobbar med dem får föraren lära sig att undvika konflikter, undvika miljöer som ger konflikter och att öppna kommunikationen igen. Detta sista, att öppna kommunikationen, kan i ett första steg ske genom att man handmatar hunden. Istället för att ge den maten i matskålen, får hunden maten ur ägarens hand, t ex under en promenad.

Följsamhet och passivitet är grunder i vad hunden behöver lära sig, menar Eva.
- Vi tränar för mycket aktivitet med hunden, säger hon. Det leder ofta till gnäll t ex då hunden ska ligga still. Passivitet behöver läras in, det är inget hunden kan av sig själv. Följsamheten kommer av att hundens egna kontakttagande belönas. Istället för att säga ”nej” för det hunden inte får göra, belönas hunden då den är uppmärksam på sin förare.

Eva framhåller fyra vägar till en bra kommunikation (vilket också var namnet på hennes föredrag). Dessa är inlärning, följsamhet, passivitet och lek.

INLÄRNING
Inlärning sker när vi medvetet eller omedvetet förstärker ett beteende hos hunden. (Inlärning sker givetvis även i situationer där vi inte är med och påverkar). När vi förstärker det som hunden gör rätt med en belöning, sker inlärningen snabbast. Rätt beteende kan också läras in med så kallad negativ förstärkning där ett obehag försvinner då hunden gör rätt.

Positiv förstärkning
Att träna med positiv förstärkning kräver planering och iakttagelseförmåga för att kunna fånga rätt beteende. Rätt beteende belönas, men sedan gäller det att höja kraven. En fallgrop när man tränar med positiv förstärkning är att man belönar på samma kriterier för länge. Då slutar hunden att jobba vidare därför att den förväntar sig en belöning. Eva berättar om en hund som var duktig i lydnadsdressyr, men i träningen av krypmomentet kom den bara en viss bit. Den kröp någon meter, sedan slutade den jobba och förväntade sig en belöning. Den hade fått förstärkningen för många gånger just där. För att undvika att det sker, måste man dels höja kriteriet, dvs öka kraven, och dels ge orgelbunden förstärkning. För den krypande hunden innebär det att den först får belöning för att den kryper en decimeter. Efter ett par tre gånger höjs kravet och den måste krypa lite till. När den förstått det, får den kanske belöning för den första decimetern igen (oregelbunden förstärkning). Sedan höjs kravet för att få den att krypa längre.

Eva tar också ”fot”-träningen som exempel. Med positiv förstärkning belönar man hundens kontakttagande på avstånd till en början. När det inte längre ger utdelning (föraren har höjt kraven/ändrat sitt kriterium), söker hunden efter andra beteenden som kan leda till en belöning. Den kanske tar kontakt och kommer intill sin förare och får då belöningen (beteendet förstärks). Belöningen kommer nu på vänster sida för att leda hunden i rätt position. Kriteriet ändras igen, den ska vara intill, hålla ögonkontakt och följa med på vänster sida när föraren går. Så småningom har hela momentet arbetats fram. Under vägens gång går man tillbaka och belönar även vid lägre kriterier, t ex att hunden tar kontakt (oregelbunden förstärkning).

FÖLJSAMHET
En följsam hund är en hund som är uppmärksam på sin förare och tar spontan kontakt. Den följsamma hunden vet vart matte eller husse är på väg eftersom den håller ögonen på sin förare, man behöver inte hela tiden tala om att ”kom nu så går vi”, ”nu går vi hit eller dit”.

Hundar som av sig själva tar spontan kontakt är vallhundar som t ex schäfer och belgiska vallhundar. Dessa kan det till och med vara lätt att förstärka följsamheten för mycket på och hunden går så tätt intill att man snubblar på den. Labradoren är ett exempel på en ras som inte tar lika mycket spontan kontakt. För att få en sådan hund följsam krävs att varje kontakt förstärks. Man bör också se till att inte trava efter sin hund utan gå åt ett annat håll så att hunden får jobba för att inte tappa bort sin förare.

Ett ytterligare tips som Eva ger är att stanna och stå stilla, det händer inget speciellt för hunden. Man väntar på att den ska ta kontakt och när den gör det förstärker man beteendet. ”Singla iväg en köttbulle”, som Eva säger. ”Låt den leta efter köttbullen, det är inte viktigt att den kommer in”. När hunden tar kontakt är det också rätt tillfälle att bjuda på lek och aktivitet igen.

Skvallra
Vad många inte tänker på, menar Eva, är att inkallning är åtgärdande. När vi kallar in hunden, avbryter vi ett annat, ofta oönskat beteende. Att förstärka hundens vilja till följsamhet, förebygger bl a oönskad jakt.
- Gör det som dyker upp till en signal, säger Eva. Kommandon ges av föraren, signaler kan komma från flera håll, dvs inte bara från föraren, men kan användas till att utlösa ett visst beteende hos hunden. När människor, bilar, andra hundar mm dyker upp under promenaden, kan de göras till en signal. På denna signal, dvs att hunden ser dem, utför hunden ett visst beteende som formas av att man förstärker det önskade beteendet. Hunden skvallrar som Eva kallar det. När hunden skvallrar talar den om för sin förare att det kommer någon, en hund, en bil, eller ett rådjur. Skvallret kan vara att hunden stannar, kollar in var föraren är och väntar på en ny signal.

Vid inlärningen av att skvallra behöver hunden vara nära sin förare och hålls alltid i koppel. Man står stilla med sin hund och väntar på att något ska dyka upp. T ex i skogen för att skvallra på djur, eller på en promenadväg för att skvallra på människor och andra hundar När hundar ser t ex en människa, en bil eller ett rådjur, stannar de upp (en sekund) och tittar. Om man förstärker det beteendet med en belöning, förebygger man att hunden spontant springer iväg för att undersöka det den sett. Fånga beteendet t ex genom att slänga en köttbulle till hunden i just det ögonblick den skvallrar på vad den sett (dvs den sekund den stannar). Hunden behöver inte titta på föraren, utan fånga det korta ögonblicket då den stannar. Alternativa belöningar kan vara att hunden får hälsa på den som kommer gående på gångvägen, om den skvallrat först, eller att man leker med hunden. Det beror på vad hunden är mottaglig för i situationen. Efter en tid kommer hunden att förvänta sig en belöning när det dyker upp en människa eller ett djur. Då kan beteendet utvecklas genom att man förstärker det i den riktning man ömskar: att den tittar mot föraren för att få sin belöning eller/och att den kommer in till föraren. För att få hunden att spontant komma in, placerar man den andra belöningen intill sig själv, t ex genom att droppa en köttbulle rakt ner från handen.

Var vill vi ha följsamhet?
- I vilka situationer vill vi ha följsamhet? Var vill jag att hunden ska vara följsam?, frågar Eva. T ex på appellplan, där vill vi ha följsamhet. Eva tipsar om en metod för att få hunden än mer uppmärksam genom att låta den på appellplan tigga till sig kommandon. Istället för att ge kommandon och belöna när den lyder kan man arbeta utifrån passivitet, att vara passiv. Genom att vänta in hundens kontaktsökande, kan kommandot (en signal till aktivitet) bli hundens belöning för att den tar kontakt. Detta förutsätter att hunden vill ha kommandon, att den får lära sig det sättet att jobba på.

Självständigt arbete
Om man då har fått en följsam hund, finns det ändå situationer där man inte vill att hunden ständigt ska ta kontakt. Eva tar som exempel specialmomenten inom bruks: spår, sök och rapport. Där ska hunden jobba självständigt och arbetet skulle störas av att den ständigt sökte kontakt med föraren. Även fågelhundarnas jaktarbete är exempel på moment där man inte vill ha följsamhet. För att få hunden att arbeta självständigt, undviker man ögonkontakt med den. När den söker kontakt står man still, ”rör inte en fena!”, som Eva säger under föredraget. I dessa moment måste man arbeta bort kontaktsökandet och det görs genom att själv vara passiv, dvs inte förstärka kontaktsökandet i dessa situationer.

Extern belöning
Det vanligaste sättet att belöna hunden på är att ge den en godbit ur handen. Det kan varieras på många sätt. Godbiten kan kastas iväg, komma från andra handen, komma utspottad från munnen eller hunden får plocka den ur munnen. Hunden belönas också med ord och vänlig röst, med kroppsspråk och med lek. Eva har även vad hon kallar extern belöning, dvs belöningen kommer inte direkt från föraren. Ett föremål eller en godbit placeras ut en bit från träningsplatsen så att hunden ser och vet att den finns där. Just som hunden utför ett moment rätt, får den ”varsågod” och får springa iväg och ta sin belöning. Människor eller en hundkompis kan vara externa belöningar. Om en hund drar i kopplet för att komma fram till en annan hund och får göra det, då har den fått en extern belöning för att den drog i kopplet. Om beteendet istället nonchaleras, föraren håller i kopplet så hunden inte når fram, kan hunden lära sig att då den slutar dra i kopplet kan den få hälsa på sin kompis (som även här blir en extern belöning).

Eva har utvecklat en metod som hon kallar ”klockan”. Då sätter hon ut två externa belöningar (klockan 12 och klockan 6) med 30 meter emellan. Sedan rör hon sig mellan dessa på en linje. Är det kontakt eller linförighet som ska tränas, hålls hunden i koppel. Troligen stretar den för att komma fram till godbiten eller bollen som ligger i ena änden (tolvan). Drar den i kopplet vänder man om och går mot sexan. Samma sak sker där, drar hunden i kopplet, vänder man igen. Fram och tillbaka. I det ögonblick hunden söker kontakt, en kort glimt, säger man ”varsågod” och låter hunden springa fram och ta belöningen. Efter lite lek med bollen, om det var den som fanns där, läggs bollen tillbaka på samma plats (eller en ny godbit om det var vad hunden fick). Så går man in i klockan igen och snart har hunden lärt sig vad den ska göra för att få sitt ”varsågod”. Tränas linförighet belönar man även rätt position, dvs att hunden går på vänster sida om föraren. Kriteriet höjs, hunden ska hålla kontakt en längre stund innan den får sitt varsågod. När den klarar det kan ”varsågod” komma direkt igen då den tar kontakt (för att ge oregelbunden förstärkning).

PASSIVITET
I passivitet tränar man på att hunden inte är aktiv, den håller inte ögonkontakt. Att träna med passivitet innebär att man drar ner på korrigeringarna.
- Vi tränar ibland för mycket aktivitet, menar Eva. Omedvetet lär vi hunden att förvänta sig enbart aktivitet på vissa platser. Då blir den lätt lite gnällig på dessa ställen. Ändra hundens förväntningar, gå tillbaka i träningen och ta bort det roliga i att hela tiden vara aktiv.
- Låt dom inte växa upp på appellplan, är ett råd Eva ger. Man behöver miljöträna hunden. Det finns hundar som kan ligga platsliggning hur länge som helst, men de kan inte följa med och fika på stan. Då klarar den inte av att ligga tyst och stilla en stund. Den hunden behöver miljötränas så att förväntningarna på passivitet finns i fikasituationen och hunden kan koppla av.

Förstärkning av aktivitet och passivitet
Ett vanligt sätt som vi omedvetet förstärker aktivitet hos hunden på, är då den är orolig och vi vill lugna hunden. När hunden gnäller t ex på kursen då deltagarna har ett teoripass och föraren lägger handen på hundens rygg för att lugna den, förstärks istället gnället. Hunden uppfattar också en tillsägelse som något positivt (tillsägelsen förstärker felbeteendet). I den här situationen förstärker man aktivitet genom att ta kontakt med hunden då den är orolig. Kontakt är att ta i hunden, prata med den och titta på den. Eva som har sett det här så många gånger, säger att passivitet är lösningen. Titta inte på hunden, ta inte kontakt, var tyst och håll bara hunden i kopplet. När hunden blir passiv kan beteendet förstärkas med en klapp. Belöna passiviteten. För att uppnå det här, säger Eva behöver man börja mentalt med sig själv. Tänk igenom olika situationer. Var vill jag att min hund ska koppla av? Hur är jag i mitt sätt när hunden är nära mig? Kan jag förmedla lugn till min hund? (Om inte, välj ett annat träningstillfälle).

Fysisk kontakt är belönande i de flesta situationer om inte hunden lärt sig att det är en signal till passivitet. Att klappa om hunden för att lugna den t ex när den drar i kopplet, förstärker aktivitet, dvs den fortsätter dra i kopplet. Hunden som gnäller när den är uppbunden kan tränas till att förvänta sig passivitet. Det gäller att fånga sekunden då den är tyst. En uppbunden hund följer ofta ett mönster där den skäller, snurrar runt och sedan sätter sig ner. Fånga beteendet just som den är tyst och sätter sig ner. Lär hunden vad den ska göra genom att förstärka rätt beteende. När hunden är passiv, ska vi undvika att ta ögonkontakt, vi ger inga kommandon, men då kommer belöningen. Tänk på att all ögonkontakt är aktiverande.

Träningen påbörjas i en neutral miljö, t ex hemma. Ryggsäcken (se nedan) är grunden för passivitetsträningen. När hunden har lärt sig passivitet hemma och utan störningar, tränas samma sak i andra miljöer. Det tredje steget är att träna passivitet i de miljöer där jag som förare vill ha en lugn hund. Genom passivitetsträning ger man hunden kontroll i situationen. Det är lönsamt för hunden att vara passiv. Genom att vara lugn får man tillgång till saker och ting.

Ryggsäcken
Eva har tagit fram en metod för att lära valpar passivitet. Hon kallar övningen för ryggsäcken. Man sätter sig på huk med valpen mellan knäna, sittande med ryggen mot den egna magen. Valpen som troligen vill ut och busa runt, hålls på plats med en hand på dess bröstkorg. Själv är man tyst, inga "nej" får förekomma. Det är viktigt att förmedla trygghet och mycket kärlek i den här situationen. Försöker valpen bita sig loss, håller man i pälsen/skinnet under hakan så den inte kommer åt. När valpen slutar att streta emot, släpper man taget om den och den får gå (eller får en godbit). Valpen lär sig att passivitet ger kontroll, dvs den hålls inte längre fast när den slutar streta. Sedan ökar man successivt tiden som valpen ska sitta stilla innan den får ett "varsågod". Till slut kommer den snabbt att slappna av då den hamnar i positionen framför husse eller matte. Den har lärt sig passivitet. Om det är svårt att få valpen att sitta framför sig, kan man lägga en godbit utom räckhåll, men klart synligt för valpen. Då fokuserar den på godbiten och när den gör det utan att streta för att komma loss, släpper man taget och säger ”varsågod”, så får valpen hämta godisen (eller man plockar upp den och ger valpen medan den sitter kvar).

Ryggsäcken kan lika väl användas på vuxna hundar för att lära dem passivitet. Om det är en stor hund sätter man sig på en stubbe, en stol, en bänk eller vad som finns i närheten. Med en liten hund sitter man på golvet. Hunden sitter mellan knäna med ryggen mot den egna magen, man håller den med handen/händerna på bröstkorgen och är själv tyst. Man håller bara i hunden och korrigerar inte om hunden gnäller, inga "nej". En liten bit framför hunden lägger man ut en godbit. Det enda sättet för hunden att komma loss är att den tippar lite bakåt från godbiten. Då släpper man hunden och säger varsågod. En förutsättning för att få hunden att lära sig passivitet är förstås att man själv är lugn i inlärningssituationen. Den egna känslan förmedlas till hunden när man sitter så nära.
- Man ska ha rätt magkänsla, säger Eva, dvs hunden ska känna trygghet och lugn från sin förare.

Kloklippning
Hundar som rycker i tassen, gnäller och skakar då klorna ska klippas, kan läras att vara lugna med passivitetsträning. Först sätter man hunden i ryggsäckspositionen. Sedan håller man en tass i ett fast grepp i handen och när hunden blir stilla eller tyst för ett ögonblick, släpper man tassen. Efter några gånger har hunden lärt sig att kontrollera situationen genom att bli lugn. Den vet att då den slutar dra och rycka i tassen, kommer den att få tassen fri igen. Långsamt ökas kraven, hunden ska kunna sitta stilla en lite längre stund. Därefter ska hunden vara stilla medan klotången plockas upp, klotången hålls mot klon, en klo blir klippt osv. Varje gång hunden klarar ett nytt kriterium blir tassen fri. Hunden får genom den här träningen ”jobba sig ur obehaget”, som Eva säger. Den får en känsla av kontroll, vilket är stressdämpande, medan ägaren får en mer lätthanterlig hund.

KORRIGERINGAR
Hunden lär sig inte speciellt mycket på en korrigering, utan det är när den får förstärkning för rätt beteende som inlärningen sker. Eva tycker att korrigeringar är ett nödvändigt ont de gånger hon använder sig av dem. När och om de behövs är det viktigt att planera träningen.
- Vi blir åtgärdare som åtgärdar fel istället för att förebygga om vi bygger upp träningen på korrigeringar istället för att förstärka rätt beteende, säger Eva. Efter en korrigering måste obehaget lösas upp med ett ”bra!” då hunden gör rätt. En risk med korrigeringar är att hunden upprepar fel beteende för att få belöningen efter korrigeringen.

Tips
Eva ger några tips avseende korrigeringar:
• överraskande korrigeringar fungerar bäst
• timing är viktig (man måste vara beredd, i handling före hunden)
• de fungerar inte på långa avstånd
• den egna känslan påverkar: skilj på korrigering och det egna behovet att få ut ilskan. Är man arg kan det ske mer spontant, men det är inte säkert att det blir bättre för att man är arg.
• Hundens reaktion visar om det är en korrigering (alternativt en konflikt eller inte betyder något alls för hunden)

Nonchalera felen
För att inte bli en åtgärdare, en som hela tiden behöver säga nej till sin hund, bör man enligt Eva, låta bli att se felen (om det går). Nonchalera när hunden gör fel. Om den drar i kopplet när du står och pratar med någon, håll bara i hunden, säg inte nej eller dra hunden fram och tillbaka. Håll i kopplet och prata på. Se vad som är bra hos hunden, fånga rätt beteende, för det kommer. Då hunden tröttnar på att dra och streta, kanske den sätter sig ner och kopplar av. Belöna då, när den gör rätt. Ständiga ”nej” i kommunikationen är inget bra sätt att bygga upp en relation till sin hund. Det är absolut inte det viktigaste att lära valpen då den kommer hem. Lär den vad den ska göra istället. Och då använder man sig främst av positiv förstärkning.

LEK MED OSS MÄNNISKOR
- Varför är det ibland bättre att leka med hunden än att ge godis?, frågar Eva under föredraget. Hennes eget svar är att vi inte skrattar när vi ger godis. I leken finns humorn.
- Det är viktigt att leka med sin hund, betonar hon. Eva leker ofta ganska burdust med sina hundar. Hon knuffar på dem, "langar iväg dem", som hon uttrycker det. Det passar inte alla. Hur man leker hänger ihop med känslan man har, att man själv tycker leken är kul. Givetvis kan man inte heller leka för burdusa lekar med en lite försiktig hund. Eva berättar att det finns de som säger att man inte ska leka kamplekar med sin hund för att det kan ge stress och aggressivitet. Hon menar att det finns skillnader i hur man leker. Kamplek som leder till konflikter är något annat än den kamplek som går ut på samarbete.
- Man ska hitta rätt känsla, säger Eva.

Du kan inte ta mig
I leken som i all annan samvaro med hunden, byggs förväntningar upp. Oönskad avståndslek är det lätt att förstärka av misstag om man fokuserar på att hunden ska komma in. När hunden far runt på avstånd från sin förare, kanske med en leksak i munnen, nonchalerar man istället beteendet. Släng godis till hunden då den tar kontakt. Släng godis även då hunden griper föremålet som den troligen släppt en liten stund för att locka med föraren i leken. Hundens förväntningar är att husse eller matte ska börja springa efter den. Hunden har kul och leker och ännu roligare blir det då husse eller matte också springer. För att ändra hundens förväntningar, slänger man godis till hunden då den tar kontakt, men man står i övrigt passiv och oavsett vad den egna känslan är för att hunden inte kommer in, kommer all form av aktivitet bara att uppmuntra hunden. Det här kan man göra i den akuta situationen. Sedan gäller det att planera sin träning. Fundera ut hur hunden ska tränas för att komma in även då den tagit initiativ till att leka på avstånd. Det är okej att hunden gör fel, menar Eva. Vänta in det beteende vi önskar, att den tar kontakt och belöna det.

Gilla föremålet
När vi leker med ett föremål med hunden, måste vi själva gilla föremålet. Gör vi inte det, får vi låtsas. Eva berättar om en episod med en gammal djupfryst mink som hennes hund skulle apportera under en kurs. Ingen, varken hundar eller förare gillade de djupfrysta djuren som skulle användas för apporteringen. Eva tog den stela minken i händerna och så började hon prata till den. Hon sa att den var fin och rolig. Hela hennes uppmärksamhet riktades mot det hon hade i händerna, vilket väckte hundens intresse. När vi vill få hunden intresserade, riktas uppmärksamheten mot föremålet, inte mot hunden. Det skapar ett intresse. Man kan också skapa intresse för det man gör genom att röra sig annorlunda än i vanliga fall. T ex försöka smyga iväg utan att hunden ser det eller smyga sig framåt mot hunden.

Belöna med lek
Under ett träningspass är leken ett utmärkt sätt att ge positiv förstärkning. När hunden jobbat på bra, kan man börja flirta med den, låta ögonen visa att nu börjar leken och träningen övergår i bus. När hunden lärt sig att passivitet kan belönas med lek, har man en väl fungerande av- och på signal. Förväntad passivitet ger en lugn hund, medan förväntningar på lek ger full fart.

Helena Björk, frilansjournalist
Publicerad i: Brukshunden 2005

Eva Bodfäldt Education AB
Elektravägen 31
126 30  Hägersten
Tel 08 - 571 447 00
info@evabodfaldt.com