Jag landade på Arlanda igår kväll, lite försenad. Min vanliga parkering var fullbelagd så jag stod på mastodontparkeringen mittemot Radisson SAS. Tack och lov hade jag lagt på minnet vilken busshållplats och vilket nummer jag ställt bilen på. Att leta efter mörggröna “Krabban” en höstkväll på en parkering med tusentals andra bilar är kanske inte drömmen om en skön söndagkväll.
I lördags ägnade vi dagen helt åt skvallerträning. Som vanligt uppstår alltid diskussioner om hur vi ska komma tillrätta med jaktproblem – fungerar verkligen skvallerträning på notoriska jägare? Eftersom skvallerträningen helt bygger på positiv förstärkning kräver det en boll- eller mattokig hund och en träning som till en början bygger på att belöna att hunden markerar all form av vittring. En av deltagarna ska under två veckor prova att vissla (istället för att klicka) när hennes hund markerar vittringar genom att vädra och öka svansrörelsen.
Det finns inga enkla sätt att lösa jaktproblem. En faktor som vi sällan tänker på är att vi själva omedvetet utvecklar vår egen jaktinstinkt och blir medberoende – allt i vår strävan att ligga steget före hunden. Stämningen blir bevakande, samtidigt som vi själva är lika aktivt jagande som hunden – allt för att hinna före hunden och neja honom vid eventuellt intresse för vittringar. Därför kan skvallerträning på sikt lugna ned den upphetsade stämningen och skapa ett samarbete runt vittringarna istället för förbud.