……slänga ut en boll så simmar retrievern. Nja, så enkelt är det ju inte med alla retrievers. Så där står vi på stranden och försöker med alla positiva medel att få jycken badglad. Visst går han/hon i, men att tappa fotfästet är det inte tu tal om.
I vår iver att försöka göra simmandet lustfyllt för den försiktige hunden, riskerar vi att istället förstärka upplevelsen av att vatten är skrämmande. Om det nu är så kul, varför går vi då inte själva före och visar vägen?
På min nuvarande kurs finns en ung wachtel och en tvåårig labradortik. Wachteln har vid något tillfälle blivit skrämd men har tidigare simmat. Labradortiken har aldrig simmat och hennes oro har ökat ju mer husse och matte försökt övertyga tiken om att vatten inte är farligt.
Igår, hemma i en lugn miljö vid vatten, fick de bära ut sina kopplade hundar och lägga dem i vattnet. Kriteriet var att de själva agerade lugnt utan att ta ögonkontakt med hundarna eftersom de i många fall förstärker hundens rädsla.
Naturligtvis ville båda tikarna simma mot land så fort de kunde, men kopplet tog emot. Hundarna fick lugnt beröm och en stödjande hand under magen vid behov.
Den ena tiken simmade efter en stund tillsammans med husse – och båda tikarna kunde simma avslappnat efter en stund.
4 svar
Så sant! Inte så lätt för en viss vattenhund heller…
Hur gör man med en dobbis då? 😉 När det inte hjälper med flytväst, hand under magen och att vänner, fyr- och tvåbenta är i vattnet….
Håll dobbisen i svansen (det gjorde jag och nu simmar han som aldrig förr – lugnt och avslappnat runt mig utan att klättra)!
Alfons blänger bara och tänker att simma kan hon göra själv. Om jag bara kunde lyfta upp hundskrället i famnen och gå ut i vattnet. Funderar på om en bryggmonterad handikapplift skulle kunna funka…