Det gör ont i hjärtat att höra Evas berättelse om hur hon hindrats livet på grund av sin förlamande hundrädsla. Skräcken för att det när som helst kan komma en hund rusande mot henne. En skräck som fått henne att slänga sig bort från vägar och stigar för att undvika ett oönskat möte. Naturligtvis, har det lett till att Eva istället dragit till sig uppmärksamhet. Vilken hund tycker inte att det är spännande med människor som uppför sig annorlunda?

Jag, Zakk, Eva och Maja som är psykologstuderande, träffades igår utanför Psykologiska institutionen i Stockholm. Lite pirrigt var det till en början, innan jag visste hur stark Evas fobi var. Zakk är inte så van vid att människor är rädda för honom. Skulle mötet med Evas och hennes skräck kunna påverka honom på ett negativt sätt?

Efter en kort presentation av varandra, gick jag och Zakk gick ned till en stor gräsmatta och väntade in Maja och Eva. Då och då ställde Maja frågan till Eva “på en skala från ett till tio, hur rädd är du nu?” Terapin kallas för desensibilisering och är en välkänd terapiform när det gäller fobier. Lite komiskt med tanke på att jag och Carina använder samma terapi fast i motsatt riktning – hundar som är rädda för människor.

Jag har alltid hävdat att om jag måste tvingas välja en övning, väljer jag Ryggsäcken eftersom användbarheten är så oändligt stor. Eva tyckte att Zakk var mindre obehaglig när han stod stilla invid mitt ben. Efter en stund kände sig Eva lugnare. Jag slog mig ned på huk med Zakk sittande mellan mina knän (Ryggsäcken). Jag lade ut ett par godbitar ett par decimeter framför Zakks nos, på den snötäckta marken. Den här övningen är Zakk väl införstådd med. Kriteriet för att jag ska ta upp en godbit och ge till honom, är att han stint fokuserar på godbiten.

Efter en stunds pratande kunde Eva stå intill Zakk, sedan sätta sig ned framför honom. Kriteriet för Zakks belöning var att han fortsatt stirrade på godbiten. Inga problem för en godissugen labrador. Nästa kriterium för Eva var att hon rörde vid Zakk, och även det gick bra. Jag försökte sätta mig in i Evas situation. Vad är jag livrädd för? Jo, höjder! Det är lättare att känna empati för en annan människa och hennes rädslor, när vi kan relatera till egna rädslor.

Efter en stunds träning satt Eva på huk och klappade Zakk!! Han satt fortsatt och stirrade på sitt godis, som jag serverade med jämna mellanrum i samband med att Eva tog i honom. – Kan vi släppa Zakk, frågar Maja. – Hur skulle det kännas på en skala från ett till tio?

Eva säger att det hamnar på ca fem men att jag ska släppa honom. Sagt och gjort, jag tar av kopplet och ger Zakk en frisignal. Zakk är tämligen obekymrad om Evas fobi mot hundar och springer glatt iväg till närmsta träd som i hans värld är mer spännande än en kvinna – som för en kort tid sedan helst hade sluppit samtliga hundar på jordens yta.

Eva är i mina ögon otroligt modig som vågar utmana sina rädslor och på ett imponerande sätt! Det är tydligt att Eva bestämt sig. Hon vill inte vara begränsad längre. Hon vill inte längre att lösspringande hundar ska hindra henne.  Shit, vad jag är imponerad….och ledsen för hennes skull. Så mycket oro, så mycket rädsla…..

Hundar som kommer springande är naturligvis det värsta scenariot och jag föreslår att Eva kör “pendeln” med Zakk vilket innebär att hon slänger godis i riktning bort från sig. När Zakk tar godbiten från marken ropar Eva på Zakks namn och slänger iväg en godbit åt andra hållet. På det här viset kan Eva själv, genom sina kast, styra Zakk i den riktning hon vill.

– Hur skulle det kännas på en skala från ett till tio om Zakk kom rusande ifatt dig bakifrån, frågar Maja.
 Eva påminner mig om de hundar som till en början är lite försiktiga när de gör en MH-beskrivning men som växer i mod under resans gång.

Jag sätter ned Zakk och sedan går vi tillsammans framåt längs vägen. Zakk kommer, på min signal, springande med ett ångloks hastighet och Eva vrider inte ens på huvudet. Jag vet inte vem som är lyckligast, Maja, Eva, jag eller Zakk, som fått en ny lekkompis. Eva tar över kopplet och marscherar iväg med Zakk som glatt följer med.

Vi avslutade terapin inomhus. Eva fick nu själv praktisera Ryggsäcken med Zakk. Jag fick en tår i ögat där Eva satt på en stol med Zakk mellan sina knän och en hög med godis ett par decimeter framför hans nos. Eva kliade Zakk, sträckte sig efter en godis och belönade honom för att han höll fokus framåt på godishögen. – På en skala från ett till tio, hur skulle det kännas om du skulle lyfta hans tass? Japp, Eva tar upp tassen. – På en skala……….Eva öppnar Zakks mun. Jag har aldrig tänkt tanken att Ryggsäcken skulle komma att användas i det här syftet men attans vad bra det blev. Jag hoppas Eva fortsätter på sin modiga resa. Kanske som en del andra hundrädda människor – en vacker dag med en egen jycke. Välkommen in i en ny värld, Eva!