Jag har under mitt aktiva hundliv alltid tävlat lydnad, bruks och gått på prov för retrievers. När “bruksare” sadlar om och skaffar retrievers ses de inte alltid som en tillgång utan tvärtom som någon som behöver uppfostras och befrias från sin gamla kultur. Det är en tråkig attityd eftersom bruks och jakt är två olika men kunniga hundkulturer som möts och där vi har mycket att lära av varandra.

Jag lärde mig dock raskt att jag inte kan ha samma aktivitet i fotgåendet i jakten som när jag tränade och tävlade i lydnad eller bruks. En retriever ska kunna gå en hel dag vid sidan och behöver spara på sin energi. Däremot förvånas jag över de problem vi har inom jakten när det gäller att bygga samarbete och lydnad med hundarna på avstånd. Vi tänker oftast apportering när vi lär hundarna att springa rakt ut på linje. På nittiotalet började jag använda matskålar istället för apporter när jag lärde mina och mina kursdeltagares hundar linjetag och dirigeringar . Många höjde på ögonbrynen. “Så kan du väl inte göra”. Det gick utmärkt.

I bruksmomentet “framåtsändande” har jag alltid startat med att skapa en förståelse för momentet genom att shejpa mina hundar att röra sig framför mig, till en början på smala stigar innan jag tränade på appellplanen och alltid utan kommandon. Jag lade aldrig ut föremål framför hundarna för att de skulle få dragning i en viss riktning. Istället lärde jag dem en enkel princip: rör dig framför mig med huvudet i rörelseriktningen så kommer något skoj att hända. Jag slängde en boll över- och förbi deras huvud. Kommandot sade jag i den stund de fick syn på bollen och inte i kastet. Sedan formade jag beteendet, steg för steg, tills jag hade lärt hunden att galoppera ut till cirka femton meter, sakta av och fortsätta i samma tempo som jag själv rörde mig i, tills inkallningen.

En retrievers framåtsändande heter “linjetag”. Skillnaden mellan framåtsändande och ett linjetag är att hunden ska apportera ett föremål eller en fågel istället för att bibehålla ett specifikt avstånd till mig tills jag kallar in den. Retrievern ska springa till en apport längs en så tänkt rak linje som möjligt. Den kan springa över land och simma över vatten med avstånd som varierar stort, allt från trettio meter till ett par hundra meter.

Nackdelarna med att bygga hundens kunskap genom apportering är att en del hundar bygger väldigt stor förväntan på apportering och därför inte alltid förstår vitsen med att lyssna på förarens dirigeringar. “Jag vet var den finns” och “kan själv” är vanligt förekommande och oönskade beteenden.

Jag försöker lära mina hundar linjetag på flera olika sätt där en grundläggande träning bygger på ren shejping och utan utlagda apporter. Istället shejpar jag fram ett linjetag. Jag använder samma principer som i framåtsändandet med det undantaget att jag snabbt börjar använda stoppsignalen, ungefär som en klicker, när hunden springer rakt ut från mig sett. Till en början handlar det enbart om att lära hunden principer och inte långa avstånd.

Jag börjar alltid med att visa hunden, som står framför mig, att jag sätter visselpipan i munnen. I höger hand håller jag en boll i snöre. Sedan går jag mot hunden, längs en rak stig.. Till en början snurrar hunden runt mina fötter men efter en stund tröttnar den och ger sig iväg. Då blåser jag en stoppsignal. Sedan belönar jag hunden på olika sätt. Jag kan kasta en markering, lägga ut bollen till höger eller vänster eller slänga bollen över hundens huvud (den ska sitta kvar) innan jag dirigerar hunden. Jag lär hunden principen innan jag shejpar fram ett längre avstånd.

Jag ser den här träningen som ett parallellt alternativ till utlagda apporter.. Här lär jag hunden att belöningen/arbetet/kastet alltid kommer från mig. Det ökar hundens vilja till samarbete och det är lättare att styra hunden även då det finns utlagda apporter. “Spring ifrån mig när jag stoppar visselpipan i munnen”. På det viset blir jag både hundens förare och kastare. Shejping av linjetag

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.