Vi får inte umgås med varandra och vi ska hålla oss på behörigt avstånd från så många som möjligt men det finns ljuspunkter i tillvaron – vi får umgås med våra djur. I andra länder med mer restriktiva regler hyr hundägare ut sina hundar till människor som klättrar på väggarna på grund av utegångsförbudet.
Träningen med jaktlabben Thea rullar på fint. Nu är vi inne på fjärde dagen. Under de två första dagarna tränade jag henne nära mig själv och företrädesvis inomhus. Efter två dagars grundträning har jag påbörjat apporteringen utomhus. Jag har tre områden där det ligger apporter. Jag går med Thea i lina, som inte sett mig lägga ut apporterna. Igår var hon lite tveksam men fick beröm och mycket klappnär hon fick vittring och lokaliserade var apporten låg. Idag på morgonen (samma plats) blev hon ivrig och rusade i förväg, letade upp, grep apporten och sprang tillbaka till mig med en mycket stolt uppsyn. Jag var lika glad för att kunskapen börjar sjunka in. idag under eftermiddagen har vi återgått till ren grundträning. <<Thea
Lekandet med apporten, oviljan att komma tillbaka och lämna apporten har ersatts alltmer av en glädje över att förstå uppgiften. Idag satte jag henne ned och gick ut och gömde en apport. Hon är duktig på att använda sin nos och hittade apporten med lätthet och apporterade den och med en briljant avlämning. Jag berömmer och smeker Thea i olika tonlägen. Jag vill, oavsett hur jag än kvittrar, att hon ska hålla i apporten tills jag säger ““tack”. Jag blandar nonsensord som “morot”, “äpple”, “tallrik”. Allt får att Thea ska lära sig diskriminera “tack” från andra ovidkommande signaler. Eftersom hon älskar att klättra på mig sätter jag mig ofta ned.
Jag tränar Thea i korta pass om 10 minuter ungefär var 45 minut. Vilan är oerhört viktig. Jag vill inte att vi *”går in i väggen” på grund av att jag har tränat henne för länge. Det kan skapa olust och negativ stress. Första dagen testade jag däremot hur länge Thea orkade koncentrera sig. Då handlade det om fyra-fem minuter. Nu ökar koncentrationen för varje dag i takt med att hennes kunskap ökar.
Jag har som jag berättade tidigare återupptagit telefonkonsultationerna. I grunden är jag skeptisk till att hjälpa hundägare över telefon eftersom jag bara får en halv berättelse. Hunden har ingen möjlighet att ge sin version. Men samtidigt är det spännande. Öronen måste bli så mycket större och pennan skriver så den glöder. Jag samlar information, frågar för att sen tillsammans med hundägare komma fram till någonting som känns tryggt och möjligt att genomföra. Det är skit med Coronaviruset men samtidigt när nu allting förändras i ett slag öppnar det upp för nya möjligheter och kreativa lösningar. Jag har just avslutat ett otroligt spännande telefonmöte som jag hoppas ska leda till ett nytt och givande samarbete med nya utmaningar.