Igår bar det av till Beckerhofs herrgård där ägarfamiljen generöst upplät sina marker för tävlingen. Morgonen startade med en tredje uttagning till det internationella prov som för första gången ska hållas i Sverige i juni.

Under eftermiddagen fick nybörjarna prova sina vingar. Ett WT består av av tre klasser, nybörjare, öppen och elit. Det är fem – sex stationer med olika apporteringsupplägg. Nybörjarklass innebär markeringar som hunden ska notera och memorera. Därefter ska hunden springa den rakaste vägen ut till apporten, söka på nedslagsplatsen och hålla sig kvar i området. När hunden hittat apporten ska den springa tillbaka till föraren utan omvägar. Det låter enkelt men svårigheterna ligger i terrängskiften längs sträckan. Dessa kan bestå av vatten, diken, höjdskillnader i terrängen och avstånd.

Jag hade lagt upp strategin

Pike skulle få jobba självständigt på apporterna. Jag skulle inte gå in och styra henne ifall hon inte själv spikade nedslagsplatsen för apporten. Jag vet att mitt beslut skulle komma att leda till poängavdrag men valde att se Pikes första WT tävling som en aperitif inför framtiden där hon i första hand skulle uppleva miljön som positiv och rolig. Pike är duktig på stoppsignalerna men vi har fortsatt en del träning när det gäller närsöket (att leta efter en apport i ett tajt område). Att hon skulle tvärnita när jag blåste stopp var jag säker på men var jag verkligen säker på att hon skulle sänka nosen och jobba i ett lågt tempo precis där hon stod när jag blåste signalen för närsök? Speciellt om hon blivit trött? Nja……jag tog även med i beräkningen att jag själv är ringrostig som tusan. Vi går ut och har kul i den här miljön, sen tar vi med oss erfarenheterna hem och lägger upp träningen. 

Det var trevligt att prata med ”gamla” hundvänner som jag inte träffat på länge.

Dessutom, är jag lugn och mår fint känner sig Pike trygg och lugn. Hon lade sig ofta ned eller stod lugnt och tittade under samtalen med alla hundbekanta. Ett WT är tufft, inte för att själva arbetet är så svårt i nybörjarklass utan snarare eftersom jag och hunden ska vänta på varje station innan det blir vår tur. Människor är spända och kanske nervösa, hundar kan gnälla och någon kanske är irriterad över någonting. Det kan ibland vara en större påfrestning än hundens aktiva prestation. Den on/off träning som jag lagt ned på att i olika situationer vila och andas lugnt tillsammans med min hund har jag nu igen. När jag inledningsvis gick upp i varv gjorde jag några andningsövningar vilket är ett effektivt sätt att ta kontroll över känslorna.

Station 3

Momentet startade med sittande hund i utgångsställning. På domarens anvisning tar föraren sedan av hunden kopplet. Det gäller att den uppmärksamt sitter kvar trots närvaron av skytt och kastare. Domaren vill se att hunden är lugn, stadig och tyst i skott och kast. Därefter ges tillåtelse av domaren att skicka hunden. Antingen knackar de föraren på axeln alternativt säger  de startnumret. 

Vi står båda beredda. Det är precis lika viktigt att jag själv markerar nedslaget. Ett skott brinner av och sedan kastas en apport på nära avstånd, ca 30-40 meter. Pike hoppar över ett brett dike och strax bortom diket finns en hög med mossbeväxta stenbumlingar. Kastet var med andra ord väldigt kort men eftersom dummien försvann ner bland stenbumlingarna behövde hundarna direkt slå ned på farten och söka. Kort är ofta knepigare än vad man tror. Speciellt när hundarna är excalterade. Pike skötte sig fint men kunde varit mer exakt. Vi fick 18 av tjugo poäng på den tredje och för vår del första stationen i tävlingen. 

Den 4:e stationen

Jag hade varit förutseende och tagit med såväl ryggsäck som paraply. Meteorologerna hade varnat för regn och snö under söndagen. Efter glatt prat med trevliga medtävlare och någon liten andningsövning senare var det min och Pikes tur. Den här stationen inleddes med ett fotgående som vi båda skötte fint. Jag var lugn och glad och Pike satt fast som en liten magnet vid mitt vänstra ben. Vi anvisades en startpunkt och blickade sedan upp mot en kraftledningsgata belägen i en uppförsbacke med en platå och en del stenblock femitio-sextio meter längre ut. Det sköts ett skott och kastades en dummie bland stenblocken. Efter signal från domaren skickar jag Pike som skjuter iväg som en kanonkula, får vittring av apporten när hon passerar, tvärnitar och lägger sig i ett fint närsök. Vi blir belönade med maxpoäng 20 av 20. 

Station 5

Station 5 är en lång markering över ett kalhygge. Jag och Pike blir anvisade en startpunkt på en hög kulle och apporten landar cirka 100 – 130 meter längre ut på hygget. Det kan vara knepigt med kalhyggen eftersom hundarna lätt tappar den raka linjen ut till apporten på grund av rotvältor, rishögar och spår efter tunga skogsmaskiner mm. På angiven signal skickar jag Pike som kastar sig iväg nedför backen och ut på kalhygget. Hon håller en fin och rak linje ändå fram till nedslagsplatsen där hon slår ned på tempot och snabbt jagar in apporten. 20 av 20 poäng med tillägget från den leende domaren att jag borde massera Pikes öron. Jag tittar lite frågande på domaren innan jag förstod vad hon menade. Pikes fina border collie öron som gör att hon får ett så piggt och vaket uttryck föll inte domaren på läppen. Nä, öronen ska inte masseras. Hon ser redan ut som en blandning av vinthund och labrador och benen kan jag knappast massera kortare. Jag älskar hennes eleganta utseende. 

Station 1

Jag tog ryggsäck och paraply och vandrade tillbaka mot station 1 där det inte var någon väntan. Den första apporten fick göras om då den kastades alltför kort. Bra träning tänkte jag för mig själv när domaren bad mig att gå iväg en stund för att sedan göra om kastet. Här stötte vi på patrull. Kastet var kort, inte längre än 30-40 meter men terrängen gjorde att Pike drog sig längs en naturlig sänka mellan två bergknallar istället för att fortsätta rakt fram till den andra knallen. Hon blev alltför storsprungen och jag kände hur domaren började vrida på sig, ”ska inte människan stoppa hunden?!”. Jag vet, och det var svårt att inte vissla en stoppsignal men jag hade bestämt mig. Låt Pike jaga in apporten idag. I framtiden ska jag stoppa och lägga henne på ett närsök. Här åkte jag ned till 14 poäng eftersom jag inte stoppade och såg till att att Pike jagade över en mindre yta.

Station 2

Nu återstod endast en station. Den startar med ett fotgående som gick lika fint som på station nummer 4. Pike är lugn, samlad och vet exakt i vilken position hon ska hålla invid mitt ben. Som jag berättat tidigare i mitt förra blogginlägg, behöver vi vara observanta på våra omedvetna skräpsignaler och skräpbeteenden. Avsaknaden av dessa signaler (som vi använder på träning när hunden gör fel)  gör att hunden inte längre går fot (under ett prov) och drar sig ur position. Pike gör ungefär som på station 1. Hon spikar inte nedslagsplatsen, har alltför hög fart och snor runt ett tag. Det blir ineffektivt eftersom jag inte stoppar henne. Jag får 15 poäng av domaren på den sista stationen. 

På prisutdelningen påpekar både den norska, irländska och tyska domaren vikten av att kunna stoppa och lägga hundarna i ett närsök för att hundarna inte ska springa in och (jaktligt) störa annan och ojagad mark. Oavsett om detta är en tävling där dummies används är tanken fortsatt det jaktliga perspektivet. 

Jag är så nöjd med Pikes och min insats. Jag gjorde det som jag bestämt, behöll en lugn och positiv attityd, såväl i passivitet som under aktivitet. Andningen är mitt verktyg. Det finns för övrigt ett bra avsnitt på SVTPlay där David Batra ska göra ett baklängeshopp från en trampolin. Där får han mycket bra hjälp av andningsövningar som hjälper honom ur sin förlamande skräck. 

Pike orkade tre stationer utan problem medan hon antagligen var sliten på de två sista stationerna. Där kommer hon att behöva en större insats från mig i framtiden. Hon ligger i soffan intill mig och sover djupt. Förhoppningsvis drömmer hon om sin spännande och lovande gårdag. Vi kom på nionde plats av femtio hundar. 

Will-Ja som tillbringade helgen hos jyckarnas bonusfamilj, har en inneboende klocka. På söndag eftermiddag började hon att kontrollera ytterdörren, tittade efter svarta bilar och när Bosse satte fram hinken med foder i hallen placerade hon sig vid ytterdörren. När jag och Pike klev in genom dörren skrikpratade hon med en leksak i munnen. Sedan kröp hon upp i mitt knä, slickade och gnagde  mig lätt i ansiktet för att sedan sätta sig framför mig och tyst stirra på mig med intensiv blick. Den blicken betyder att jag ska sluta prata, resa mig för nu ska vi åka hem. 

Grattis till alla som deltog och till er som stod på prispallen.