Semester i Stockholm

I morse under morgonpromenaden i Vita bergsparken rundade vi hushörnet på ett av de röda gamla arbetarbostäderna. Båda jyckarna gick på långt koppel och jag själv i egna tankar. Plötsligt tvärnitar båda två när de befinner sig nos mot nos med Herr dvärgschnauzer, som i sin tur blev lika överraskad. Matte och jag hälsade skrattande på varandra en sekund senare och sa i korus, ”jag gick visst i min egen värld”.

Det känns spännande att vara turist i den stad där jag tillbringat hela mitt liv, förutom de senaste fem åren. Det krävs mer uppmärksamhet av mig som hundägare när alla ska dela på mindre ytor. Under våra promenader behöver jag ligga steget före när det gäller kastade matrester, krossat glas och en och annan plötsligt uppdykande råtta. 

Jag iakttar, på ett annat vis än förr, folklivet och ser att väldigt många hundägare ”strosar” istället för motionerar sina hundar. Funderar över vad som är mest naturligt för en hund: att motionera eller strosa? Det ser i alla fall behagligt ut med semesterlunken och det är ytterst få hundar som  reagerar med upprördhet när vi möts. 

Kanske beror det delvis på att jag byter trottoar när jag noterar hundar som går längst ut i kopplet, med spetsande öron och som ”targetar” oss med blicken. Hundägaren går längst bak och verkar omedveten eller brydd om vad hunden signalerar. I de fall där hunden går lugnt och neutralt fortsätter vi framåt och passerar varandra medelst en artig och neutral båge. Ofta räcker det med ett par steg åt sidan för att signalera att vi bara passerar. 

När vi fikar försöker jag alltid att hitta en plats där hundarna har ryggen fri och där jag sitter så att jag kan skydda dem. Jag sätter mig aldrig så att mina hundar ligger närmast eventuella personer och hundar som passerar. Detta även av respekt för två- och fyrbenta som passerar. Att ta med sig hunden på café och restaurang anser många idag som en självklarhet (i alla fall i Sthlm) men det inte var länge sedan hundar knappt var välkomna, förutom på utomhusrestauranger.

Jag håller hundarna i kort koppel (ej spänt) intill mig, och ur vägen för förbipasserande. Signalen innebär, “just nu är det inte tillåtet att passera mina ben”. 

Berlinmuren/Kontaktkontraktet

Att ta ansvar innebär att vara den solida muren mellan hunden och omvärlden. Vi öppnar den vid behov men håller den stängd om vi anar oro. Att ta ansvar för våra möten, oavsett när vi sitter ned eller går, innebär dock inte på något vis att vi är otrevliga mot vår omgivning när de kommer fram för att hälsa på vår hund.

Säg ”hej”istället för ””nej”

Det räcker fint med att korta kopplet, säga ett vänligt ”hej”, ta ett steg framför hunden samtidigt som vi vid behov släpper ned ett par godbitar på marken bakom våra hälar. Därefter kan du koncentrera samtalet på personen du har framför dig. Hunden lär sig med enkla medel att det kortade kopplet innebär att hålla sig till/bakom dig. Lugn och ro skapar vi genom tydliga och vänliga strategier. Det gäller såväl hunden som gentemot vår omgivning. 

Nu är snart semestern slut och då startar höstens turne i Stockholm, Karlstad, Umeå och med roliga samarbeten med SBK, SSRK och Realgymnasiet.