Gör du lekinviter till din hund?
När gjorde du en senast?
Jag hör ljudet av Pikes snabba tassar och jag hör på andningen att hon bär på sin matskål. Will-Ja kommer efter på lite lugnare och tyngre tassar. Det blir tyst, jyckarna stannar och lyssnar. Jag säger inte ett endaste litet knyst där jag krupit in under täcket och försöker andas så tyst jag bara kan. Ljudet av deras tassar försvinner. Då först ger jag ifrån mig ett litet pip. På ivriga tassar kommer de snabbt tillbaka, stannar återigen upp och lyssnar men ger sig iväg på nytt. ”Här finns ingen matte”. Jag piper igen, lite högre den här gången. Den här gången kommer båda två in i sovrummet. De inser att högen på sängen inte ”bara” är ett täcke. Jag överfalls och studsas på och jag ”hör” hur jyckarna snackar i mun på varandra. Skrattande och fulla av glädje. Oxytocin och endorfiner i en enda röra. Ljuvliga morgon. Jag går in på kontoret med ett brett leende. Allting kan bli lek. Så även arbete.
Men allt arbete eller träning är inte lek. Hur håller vi leken och kreativiteten levande? För om vi är kreativa så leker vi väl?
Om jag tappar leken, tröttnar jag på att träna
Vi människor föredrar att belöna utförd lydnadsprestation: som att hunden sätter sig ned eller kommer när vi ropar deras namn. Lekinvit ingår sällan medvetet i vår beteenderepertoar- för vad har den med lydnad att göra?
Hälsningar Eva
