Pia kom hem igår. Det kändes skönt i själen att Krutow tittade långt efter mig när de gick sin väg. Han har förhoppningsvis haft två sköna veckor trots att han inte blivit lika mentalt aktiverad som han brukar bli.
Pia gav mig förvisso fria tyglar att träna både lydnad och sök, men även om jag har hjälpt till med lydnaden så är det stor skillnad att själv gå in och träna. Istället har vi letat prylar, gått långa promenader, gullat och rest tillsammans (Smögen). Komplimangerna har stått som spön i backen, "vilken härlig och snäll hund". Men visst finns respekten där, människor flyttar på sig i högre grad än när jag kommer gående med en tervueren eller en labrador. En dag när några av barnen ville hälsa kom en av mammorna rusande och kastade undan sin tvååring. Upphetsat ropade mamman att hon var livrädd för schäfrar. Jag förklarade lugnt att detta var rätt tillfälle att bli av med den och samtidigt se till att barnet inte förvärvade hennnes egen rädsla. Mina försök att lugna henne var resultatlösa. Jag fick lova att aldrig låta barnet komma in på tomten. Det var så tragiskt, vad lär vi egentligen det barnet och vilka konsekvenser kommer det att få i framtiden? Förhoppningsvis går det bra och kanske utvecklar han, trots sin mammas hundrädsla, sin egen nyfikenhet.