Var det svårt att vara tyst i 11 dagar? Nej, det var det inte. Inte heller var det svårt att kliva upp klockan 04.00 på morgonen och inte heller att endast äta frukost och lunch, till middag åt vi två frukter. Vad var det som var så svårt då?

Vi mediterade tio timmar om dagen. Från och med dag fyra förväntades det att vi skulle sitta blick stilla i en timme tre gånger dagligen i fullständig koncentration på andningen. IQ fiskmås! Jag tappade koncentrationen gång på gång och frustrationen växte. Det var inte bara frustrationen som växte – även smärtan tilltog i omfattning. En halvtimme gick an, fyrtiofem minuter var en rysare och den sista kvarten var ren tortyr. Så varför utsätter jag mig frivilligt för dessa galenskaper? Därför att jag behöver verktyg för ökad koncentrationsförmåga. Metoden kallas Vipassana.

Det märkliga var, att relativt snart blev smärtan mitt verktyg för ökad koncentration. Med rätt fokusering kunde jag besegra den. Att kvida, gråta eller hyperventilera gjorde bara saken värre. Nu sitter jag hemma vid köksbordet och skriver och skrattar åt att det inte bara är hundarnas färdigheter som behöver generaliseras. Min förmåga till koncentration är tillbaka på fiskmåsstadiet. I morse satt jag i hundkorgen och mediterade mellan 04.00 – 05.00. Lovar att jag hade tusen tankar som studsade mellan väggarna. Det var stört omöjligt att koncentrera mig på andningen. Då hör jag Goenkas röst, “tålamod, tålamod”. “Felet” består nog i att jag vant mig vid att sitta prick stilla i en timme. Det gör inte ont längre! Jag får väl sätta mig på en spikmatta imorgon bitti .