Idag har vi till skillnad från gårdagen bara slappat. Jag vaknade av Zakks morgonhälsning, vilket innebär att han roterar ett varv liggandes på min arm samtidigt som den lilla stämman uttrycker att han för närvarande håller på att svälta ihjäl.

Efter avklarad frukost och toalettbesök, på rätt sida av tomtgränsen, somnade vi om. Resten av morgonen ägnades åt att försöka installera min nya Iphone. Mina vänner ler nu stort och vet precis hur det slutade, och vid det här laget när de läser denna blogg, har de dessutom stängt av samtliga sina telefonförbindelser.

Lennart med Wilse ringde för att höra hur det går för den lille kändisen. -Jorå sa jag, just nu tränar vi på metallapportering. Lennart lät sig inte imponeras utan undrade retsamt varför den ännu inte är klar .  Zakk och jag roade oss med att dra ut kökslådorna för att leta efter så många olika material som möjligt (- nej Mamma, jag har inte låtit honom apportera matslivret, jag lovar!). I den här åldern har sällan valpar några problem med att bära vare sig plast, metall eller andra "otäcka" material så det gäller att passa på.

Klickerträningen går framåt, i förrgår gjorde jag ingenting och igår morse när jag tog fram klickern hade poletten trillat ned. Jag älskar pausernas betydelse för inlärningsförmågan! Idag har jag kört två pass om 4 minuter. Han bjuder på ca 8 – 10 beteenden. Ikväll höll jag inne godbiten eftersom jag vill lära honom att jobba lite längre innan klick och belöning. Jag bryr mig med andra ord inte om att klicka för varje förändring utan förstärker istället med 5 – 15 sekunders mellanrum. Jag ser till att jag inte klickar samma beteende mer än en – två gånger. Målet är att han ska lära sig att förändra sitt beteende när det föregående inte blir förstärkt. Det är oerhört viktigt att han lär sig att anstränga sig ytterligare istället för att ge upp. Vi avslutar varje pass med lek och bus.

Imorgon ska vi börja valpkurs – min livs första! Anne försökte få mig att hålla i en valpkurs men se, de gick inte! – Aldrig i livet, jag vill också gå kurs! Så vem ber man då? En person som har erfarenhet av hundar, såväl i vardag som tävlingsmässigt och som har en sjyst inställning till träning. Och som dessutom har förståelse för vikten av att lära hundarna att koppla av, kunskap om stadgeträning och som tycker att leken spelar en naturlig roll för kontakten och inlärningen. Pia kom med svaret. – Fråga Frida Sundberg!

– Men jag kan ingenting om jaktlabbar, sa Frida. – Nehe, kan så vara men eftersom du tävlar i skydds så brottas du med exakt samma frågor som vi gör i jakten, nämligen on/off. Hunden ska kunna agera lugnt och uppmärksamt för att på en hundradels sekund blixtsnabbt svara på en signal eller ett kommando. Det kräver målmedveten och noggrann träning. Jag ser fram mot i morgon kväll! Tänk att "bara" få vara kursdeltagare!