Zakk är en badkruka. Med höga ben tar han sig fram genom oceaner av lerigt vatten när vi är ute och går. Kan han, så väljer han en annan väg. Blöt om tassarna – usch! Det blir många skratt kan jag lova.

Zakk är duktig på kommandot "ut". Jag placerar ut tre matskålar med en godis i varje skål runt om i lägenheten. Ibland öppnar jag dörren så att han springer från ena vardagsrumsmattan till gräsplätten utanför. Jag får nog göra en öppning i kompostgallret för då kan jag skicka honom ända till vinterförrådet 20 meter längre bort.

Varianterna med matskålsträningen är oändliga när jag inte behöver blanda in apporter. Igår kväll gick jag efter Zakk, efter att jag skickat honom till en av de utställda skålarna. När han ätit upp godiset och lyfte huvudet blåste jag en stoppsignal. Döm om min förvåning när han direkt satte sig ned. Jag höjde i och för sig handen ovanför mitt huvud men det är en signal jag i princip aldrig använder.

Jag repeterade dirigeringen och stoppsignalen vid de andra två matskålarna. Den sista gången satte han sig inte ned utan stod och väntade på sin godis som jag gav eller slängde över och förbi hans huvud (för att han ska ha dragning bakåt). Jag vill ju egentligen inte att han ska sitta utan bara stå stilla när jag blåser stopp i visselpipan.

Han utvecklas till en mysig, pigg och alert lite krabat med ett härligt lugn i sin lilla själ. Det är "bara" rädslan för barn som är ett bekymmer. Träningen sedan ett par dagar tillbaka har dock redan givit resultat. Igår mötte vi Agnes precis utanför dörren och Zakk gallopperade glatt fram och hälsade. Han vill dock inte låta sig klappas ännu men det kommer. Imorse när vi satt i soffan och kollade på nyheterna på fyran, tittade han uppmärksamt och nyfiket ut genom fönstret. "Var är mina godisbarn någonstans?".