Bruksträningen har legat i träda i många år nu. Visst har jag tränat andra, men jag har inte visat mig på tävlingsbanorna. Att träna på elitnivå gör man knappast själv, oavsett gren. Jag behöver en träningsgrupp, att trivas i och träna med.

Igår träffades Anna Plensners, bruksräven i gruppen, Ewa Åkerlund (Larsson), som jag tränade för 100 år sedan och som inte haft hund de senaste femton åren och som nu skaffat jaktcocker. Ewa lyckades med bedriften att göra lydnadschampion (och kvala till SM) av en rätt speciell hoffetik utan föremålsintresse. Stark prestation! Cissi Jörgensborg och Adder (Zakks kullbrorsa) är också inkommenderade . Jokern i leken är Carina Persson, min assistent/kollega som sagt att hon aldrig kommer att tävla. Nåväl, nu har Carina blivit gammal och klok. Hennes gränslösa fantasi och tränarbegåvning kommer väl till pass under kommande år. Vi satte upp mål och delmål igår kväll. En gång i veckan är det träning, med start nästa vecka.  Mitt eget mål inför nästa sommar är en uppflyttning ur appell och lägre spår.

Idag tränade jag lite kommenderingsträning, både i stadga och gående. Antingen sitter/ligger Zakk ned under tiden jag går runt och kommenderar mig själv högt och ljudligt. Grananrna i husen runt Hundcentret har säkert väldigt kul. Då och då går jag tillbaka alternativt kallar in Zakk. Sedan går han framför mig med ögonkontakt under tiden jag stegar baklänges kommenderandes mig själv. Allt i strikt tävlingspositon med blicken framåt.Jag varvar med lek alernativt ny stadgeträning. Zakk tycker efter tre pass att kommenderingsträning är livet på en pinne – rena salsan!

Imorse skulle jag generalisera Zakks kunskap om framförgående. Jag började springa när han gick framför mig i koppellängden! Vad hände? Precis, hela momentet rasade som ett korthus! Nåväl, killen fann sig ganska snabbt och insåg att det var smartare att springa framför mig istället för runt mig, om bollen skulle komma singlande över huvudet.