Jag hade ett mycket intressant samtal med en av mina närmsta vänner i lördags, efter en isig men solig hundpromenad. Samtalet handlade om hur viktigt det är för oss människor att känna grupptillhörighet och igenkänning med andra personer som delar våra åsikter och värderingar.
Jag har den stora lyckan och förmånen att få arbeta med flera olika intressegrupper inom hunderiet.
Ibland fälls en del kommentarer, ”våra hundar är så speciella”, ”den här typen av verksamhet är väldigt speciell” osv. Underförstått att det här kan ingen förstå förrän vi själva upplevt situationen. Självklart korrekt i sak men…..
”Så där kan man inte göra” är en inte helt främmande kommentar när någon i gruppen försöker en annan typ av lösning än den gängse. Ständig bekräftelse av samma värderingar är sällan förknippat med progress. Nya infallsvinklar och överraskningar är däremot något som skakar om och får oss att reflektera.
Hur ofta kliver vi ur vår egen trygga box och reflekterar över vad vi gör och varför?
Problemet med många intressegrupper, oavsett om det handlar om religion eller hundsporter, är att förändringar och andra infallsvinklar utifrån, ofta upplevs som ett hot mot vår egen tro och kunskap.
”Så kan man också göra – men det är inte rätt”. Utvecklingen och kunskapen kanske finns utanför gruppen, i en annan hundgren. Så olika är vi nämligen inte.
Kan skyddet hämta kunskap från agilityn?
Kan räddningsförare hämta kunskap från retrievervärlden?
Kan agilityn hämta kunskap från……?
Kan brukssfolket hämta kunskap från…….?
10 svar
utmàrkta fràgestàllningar! Varifràn kan man hàmta KUNSKAP ?
Inte bara inom hunderiet´som du skriver utan i allt omkring oss,vàrt dagliga liv innehàller rasande mycket av omstàllningar…
men var finns kunskapen???????
hàlsningar Mumlan
Bra skrivet, sitter ny på jobbet och ska försöka förändra ett arbetssätt och sliter just med de här frågorna. Inom hunderiet skulle vi vinna mycket på att undersöka andra hundsporter. Jag har hämtat mycket till jakten från agilityn t ex och funderar nu på att förkovra mig i freestyle för att se om man använda sig av något därifrån. Kul är det också att lära sig nytt.
Jag har agility som min huvudsport och skulle ALDRIG våga tävla freestyle. Men jag har lärt mina hundar en hel del freestylerörelser för att jobba på kroppskontrollen, för att använda som uppvärmning osv.
Dessutom leker jag lite lydnad då och då 🙂 Och när jag tävlade det förr använde jag massor av kommandon som egentligen kom från min hunds agilityträning. Varför lära in rutan när hunden kan "fram"? 😀 Eller "apport" när hunden kan "okej" (som i stick och ta grejen)
Absolut! Därför är det så kul att hålla på med i stort sett samtliga tävlingsformer och med två helt olika hundraser! 🙂
Man kommer inte särskilt långt i någon/flera gren/-ar (beror ju på hur mycket tid man har att lägga ner) men man lär sig desto mer! 🙂
Intressant! Känns som människan generellt har ett behov av att tillhöra en viss grupp. Med uniform som gemensamt kännetecken. Kulturtantsuniformen, akademikeruniformen….. Jägaruniformen, lydnadsuniformen….. I helgen var jag på en tillställning med hundmänniskor från hela Sverige. Vi kom att prata om kläder apropå tillhörighet. Hos oss, norr om Dalälven är Lundhags vedertaget medan Bohulänningarna inte ens visste om att det existerade.
Tror att det är en indikation på trygghet i sig själv, när människan tar sig över gränser och undersöker nytt.
Jag har hittat mycket bra övningar och tänk till mitt "hunderi" när jag suttit och tittat på ponnyclinics t.ex.
Jag, som tränar hund, och min man som är seglingstränare, har många intressanta diskussioner kring lärande. T ex har han helt nappat på positiv förstärkning, och när han utbildar seglingstränare, brukar de titta på detta klipp http://www.youtube.com/watch?v=f8miTzjNI5c
Ja, så klokt Eva, det behöver inte ens vara samma "bransch". I lördags fick jag lära mig lite indisk dans och lärde mig lite mer om kroppsspåket som jag kan använda i hundträningen 🙂
Så sant! Har flera gånger reflekterat över samma sak. Jag har också försökt få vänner som sysslar med IPO/skydd att fundera på varför fart/drift måste komma före lydnad och teknik. Jag brukar jämföra det med att man i Agilityn skulle börja med fart vid inlärningen av slalom. Självklart borde kunskapen om momentet och tekniken komma först, innan farten. "Men inte i skyddet, för det är speciellt…" När tekniken sitter gasa hur mycket du vill, men ingen lär sig köra på femmans växel!;-)
På tal om att tänka över gränserna:
När man tränar retrievers så anses rödfärgade dummies vara svårast för hunden att apportera. Enl hundars färgseende, ser de inte skillnad på rött o grönt, har således liten hjälp av synen i naturens grönska, utan får enbart lita till näsan. Gula o blå dummies kan däremot hittas med hjälp av både öga o näsa och anses lättare. Det vet de som startar på Workin Test 🙂 Min fundering: Är det någon som tänkt på att den för oss så tydliga orange-röda färgen på konerna till lydnadsrutan inte är till någon hjälp för hundarna? Vi ser rutan jättebra, men det är ju hunden som skall hitta rätt! Borde man inte använda de gula konerna alltid, om det är meningen att de skall hjälpa hunden att orientera sig? Det finns ju t o m markering för rutan som enbart är en låg platta, röd och ännu mer osynlig i det gröna gräset…!
Från en som håller på med både jakt och bruks så är inställningen till skott väldigt intressant. I jakten pangar man bara på medan det i brukset är v ä l d i g t märkvärdigt med skott.
Jenny