Dormativprincipen (George Bateson) innebär att göra en benämning av en upplevelse till orsak för det som upplevs och beskrivs. Ex, när vi förklarar beteenden hos djur med hjälp av instinkter, skeenden i naturen på grund av naturlagar eller att människor beter sig som de gör på grund av personliga egenskaper. Den gemensamma nämnaren i dessa exempel är en observatör som med hjälp av antaganden tillskriver människor, djur eller naturen egenskaper som aldrig kan tillskrivas dem, nämligen hans eller hennes egna personliga antaganden. Konsekvensen av detta är att observatören slipper svara på frågan varför någon gör något eller varför något har inträffat.

En fara med påståenden utifrån dormativprincipen i mänskligt samspel är att den person som blir bemött med påståendet riskerar att bli ”hypnotiserad” eller ”nedsövd” av observatören.

Dormativprincipen, liksom alla andra former av orsaksförklaringar, är redskap för att organisera våra upplevelser och beteenden. Därför bör vi använda dem med urskiljning. Annars riskerar vi att
våra påståenden blir självuppfyllande profetior och att vi åstadkommer det vi förklarar med våra antaganden. Men att vi skapar självuppfyllande profetior har inget med våra teorier att göra. Det har med oss själva att göra och hur vi använder våra teorier.

Intressanta ord för oss alla som arbetar med människor och
hundar. Vedertagna begrepp som ”vek”, ”hård”, ”dåligt ledarskap” och många fler
begrepp som florerar flitigt i hundvärlden, men som är en subjektiv tolkning
från observatören. Vilket ansvar har vi instruktörer och lärare inför hundägaren?

Referens, Bill Petitt, Hardy Olson. Om svar anhålles, 1995.