Sluta nu inte att läs bara för att det står markeringar. Den sedan tidigare initierade hundägaren, vet att det innebär att retrievern följer en fågels bana genom luften tills dess att den slår i marken. Därefter ska retrievern snabbast möjligt hämta fågeln, utan att förirra sig ut på stora och ineffektiva sök. Vissa påstår att hunden lär sig av erfarenhet att bli alltmer effektiv. Själv anser jag att det är viktigt att vi skapar förutsättningar för att hunden arbetar med rätt sinne från början, i det här fallet synen. Först när hunden nått platsen för nedslaget kopplas luktsinnet på.

Jag anser att det finns en risk att, om vi slentrianmässigt alltid utgår från att hunden under träning ska sitta invid vår sida när det kastas apporter, istället sänker hundens jaklust. Resultatet blir en hund som inte följer apportens färd genom luften tillräckligt noga. När hunden sedan skickas löser hen uppgiften med ett sök istället för att springa till nedslagsplatsen och först därefter kopplar hen på luktsinnet.

Jag föredrar att träna markeringar på promenaderna. Till hjälp har jag en slangbella och några tennisbollar och en visselpipa. Plötsligt stannar jag då Zakk strosar omkring en bit framför mig, Visslar tre mycket korta signaler och skjuter samtidigt iväg en av tennisbollarna i riktning bakom mig själv. Zakk reagerar på visselpipan, vänder sig om och ser tennisbollen fara iväg genom luften. Han rusar efter bollen, passerar mig och gör en klockren markering utan ett stort sök, för att sedan apportera bollen. Jag utnyttjar alla miljöer, inklusive vatten.

Förutom att öka hundens kunskap om att förfölja en dummie eller fågels färd genom luften, lär jag hunden en väldigt bra inkallningssignal, vilket gör det oändligt mycket lättare när jag sedan vill avbryta och kalla tillbaka hunden under pågående sökarbete. Jag visslar och Zakk förväntar sig alltid att han får ett nytt spännande arbete bakom mig. Som en skrivare sa på ett jaktprov i höstas, – det är tur att det är blött i gräset, annars hade det väl börjat brinna.