Jag är nyss hemkommen från en visit på Teneriffa, tillsammans med min
brorsdotter Sandra, hos den sedan nitton år utvandrande modern.
Jag har ju tyvärr varit väldig slarvig med min fysträning
under det senaste året. Sedan i höstas har jag återupptagit styrketräningen.
Jag har alltid avskytt att träna i grupp men har sedan fyra månader tillbaka,
två gånger i veckan, masat mig iväg på bodypump eftersom jag inte med egen kraft
lyckats ta mig i kragen att köra på egen hand. För övrigt är body pump den enda
gruppträning jag kunnat förlika mig med. Höga hopp och bensprattel till musik
gör mig galen. När benen sticker åt det ena hållet slår armarna samtidigt omkull
mina grannar.

Dagen efter ankomst går vi ned till det lokala gymmet. Vi kör
ett pass med för mig nygamla övningar. Sandra muttrar något om felaktig teknik
och coachar mig i benböj och axelpress Jag klarar mig mirakulöst nog utan
träningsvärk! Känner mig stolt, men kanske borde jag tagit i lite mer?
Dagen efter går vi till stranden och kör ett crossfitpass. Öronen
ringer av Sandras ”Kom igen!!!!” varje gång jag sackar. Vi tränar styrka och
sedan workout. Fyra varv med tre övningar på tretton minuter. Solbadarna följer
oss intresserat i sina solstolar. Vågorna rullar in, solen skiner och jag
svettas.
Jag våndas inför morgondagens uppstigning ur sängen, men
upptäcker till min förvåning att kroppen, lätt och elegant, glider ur
sängen.  En viss spändhet på insidan av lårmuskulaturen
men inget värre. Känner mig otroligt stolt och stark på vägen till frukosten där
vi glider nedför trapporna till frukostmatsalen.
Efter frukost går vi till gymmet och startar med uppvärmning.
Benböj och sedan axlar. Sandra lassar upp en femton kg tung skivstång på min axlar och
jag går omedelbart in i den mentala väggen.
– Det går bara inte, det är omöjligt, väser jag surt mellan
tänderna. Mina handleder värker och jag förstår verkligen inte hur mina armar
ska kunna trycka skivstången upp mot taket.
– Jo du kan, svarar Sandra och befriar mig från skivstången,
lägger ned den på golvet och hämtar en tia istället. Jag lyfter den med lätthet
tre gånger. Sandra tar stången och lägger den på golvet. Istället får jag
återigen femtonkilosstången mina händer.
– Kör, ryter hon och jag lyfter till min förvåning stången
utan problem över mina axlar, rakt upp mot taket och på raka armar. Åtta
gånger!!
Halleluja! Jag upplever ett triumfartat ögonblick. Jag är
verkligen övertygad om att min styrka inte räcker till, men istället för att Sandra
bråkar om att jag visst kan, eller hjälper mig med stången, får jag istället möjligheten
att lyckas med en mindre vikt.
Jag gillade att jag sprang in i väggen första gången och sedan lyckas med en enklare uppgift för att direkt därefter ge mig på den ”svåra”
uppgiften på nytt. Som då visade sig vara en enkel match!
– Det sitter bara i huvudet på dig, säger Sandra. Du var exakt
lika stark när vi startade men du hade fel fokus.- Vi fortsätter med benböj, säger Sandra.
Det går bra, jag är stark i benen, men inte
i axlarna. Andningen har en tydlig
förbättringspotential, enligt Sandra. Jag andas fel ibland. Fel andningsteknik leder till minskat fokus och därmed minskad prestation.
Jag drar in luften, skjuter ut bröstkorgen, böjer på knäna och sjunker ned mot golvet med skivstången på axlarna. Det
går bra och Sandra uppmanar mig att gå djupare ned. Det går aldrig, tänker jag
och faller i samma sekund som en sten mot golvet. Skivstången fastnar tack och
lov i säkerhetsanordningen på vägen ned.  
– Fan! Jag reser mig upp, fokuserar min blick på skivstången. Plötsligt, får jag en ordentlig dunk mellan
skulderbladen.   Kör på, gapar min älskade brorsdotter. Jag blir tvärförbannad, så korkat att störa mig
just när jag fokuserar på skivstången. Jag återfår mitt fokus, går fram, rycker tag i skivstången och gör fem perfekta repetitioner. Det är lätt, jag är
stark, totalfokuserad och förbannad.
Jag är så otroligt nöjd med mig själv och min insats, även
om jag slänger en sur tanke mot Sandra eftersom hon störde mig under min
koncentration. Jäkla amatör!
 – Vill du gå ned till stranden och fortsätta work outen
idag, frågar Sandra. Vad ska jag säga? – Klart jag vill, svarar jag.
 – Du ska köra workouten åtminstone en minut snabbare idag,
säger Sandra med uppmanande blick. Jag antar tyst utmaningen. Det ska jag
klara!
Vi lämnar gymmet och går mot stranden.
Sandra vänder sig plötsligt om och frågar med ett leende, – blev du
förbannad när jag knuffade till dig i ryggen och röt att du skulle köra på?   Det var därför du gjorde de sista repetitionerna
så bra! 
Insikten
slår mig att jag använder exakt samma princip när jag ska lära in eller
utveckla ett beteende med en hund. Genom kontrollerad störningsträning uppnår
jag snabbare resultat och bättre fokus på uppgiften. Undrar om de också blir positivt förbannade? Att de upplever samma känsla som jag vid kontrollerad störningsträning?
Sandra skriver siffrorna 10, 15, 20 i den blöta sanden och
ovanför en 4 i den blöta sanden.
Fyra gånger ska jag repetera de tre övningarna. 10 stycken
burpies, 15 stycken knäböj och 20 stycken jägargång. Åtta minuter senare är jag i mål och jag slår gårdagens tid med fem minuter!! 

Jag har lärt mig så mycket mer än bara ren styrketräning.
Jag har lärt mig att jag orkar mycket mer än vad jag tror, jag har lärt mig att
jag presterar mer därför att jag blir störd i min koncentration. Störningen gör
mig ännu mer fokuserad! Jag har fått prova på min egen medicin. 
Tack Sandra!

Ett svar

  1. Åh, vad cool att få smaka på någon annans medvetna påverkan och kunna reflektera på det efteråt. Det är fräckt hur hjärnan fungerar och ännu fräckare att kunna styra den!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.