En liten prick mellan träden. Där sitter hon i väntan på ett kommando, en arbetsuppgift.
Det är betad mark med stenmurar och stora nivåväxlingar. Perfekt för apporteringsträning eftersom jag ser hur långt som helst. Idag startade jag träningen med att lägga ut fem dummies på marken. Jag satte Tesla tjugo meter framför ringen av utspridda dummies. Sedan gick jag och Will-Ja cirka 150 meter uppför en brant kulle. Det var dimmigt och inte helt lätt att se Tesla mellan buskarna långt bort i morgondiset. Jag startar med att blåsa en stoppsignal. Det gör jag alltid så att hundarna är uppmärksamma på signalen även när de sitter ned.
– Back! Tesla (11 månader) snurrar runt och springer till gruppen av utlagda dummies. Snabbt griper hon en av dem och springer tillbaka till mig i full fart. Will-Ja får beröm för att hon sitter stilla och lugn. Det är lättare att få ut långa avstånd om vi lämnar hundarna nära apporten och sedan förflyttar oss själva den sträcka som vi vill att de ska springa. När Tesla lämnat av apporten i min hand skickar jag henne från vänster sida. Hon springer rakt och fort hundrafemtio meter och hämtar nästa dummie. Det var enklare än jag trodde. Det ser jag på hastigheten i hennes tempo. Det går fort! Jag bestämmer mig för att göra det svårare innan jag skickar Tesla nästa gång. Jag gör det genom att kasta markeringar (bollar) till Will-Ja som rullar nedför backen. När jag sedan skickar Tesla blir diskrimineringen svårare. “Vad betydde nu handtecknet?” tyckts hon tänka innan hon springer nedför kullen, förbi de tidigare kastade bollarna och vidare till målområdet.
Will-Ja (2,5 år) har ju kommit längre i träningen vilket innebär att jag får klura lite mer för att hon ska få tänka till. Jag har inget behov av att hundarna springer som galningar ifrån mig (bara till mig). Jag vill och försöker skapa en träning där de ibland blir lite tveksamma. Jag märker det på tempot. De börjar springa aningen långsammare. Bra, då vet jag att de är i hand. När de springer som om de hade raketbränsle i rumpan är övningen oftast alltför enkel. Risken är att förväntningarna blir så stora att dessa blockerar dem från att lyssna på mig.
När de har ett tempo som jag misstänker slår ut samarbetsviljan brukar jag stoppa dem och kasta en markering nära mig själv (jag gör mig själv till kastare) alternativt stoppar jag dem och går fram och gör någonting kul på stoppplatsen. Kanske ett närsök eller så skickar jag dem i en ny riktning. På det viset kan jag påverka förväntningarna bakåt (mot mig) och framåt (från mig).