Jag vaknar och bläddrar förstrött i FB flödet. Plötsligt dyker det upp en film om en man som letar hundar på soptippar. Han köper en bit mark och till slut har han trehundra hundar. Pengarna tar slut men när en journalist skriver om mannens räddningsaktion strömmar det in pengar från övriga världen. Jag tittar på delningarna, fem stycken redan. Jag tittar på filmens dramaturgi, den är proffsig. I varje steg byggs det upp en bild av mannen som ett föredöme, en stor djurvän som sliter tjugo timmar om dygnet helt utan egen vinning.

Filmen startar med bilder från en soptipp där mannen står med två mycket små valpar i sina händer. Senare i filmen ser vi en bild på en fruktansvärt vanvårdad hund och ytterligare en hund som alla dömer ut eftersom att den inte kan gå. Mannen gör en bärsele till hunden och tränar den. Jag funderar på hur han hinner med så mycket när det finns 299 andra hundar att hand om. Lite längre in i filmen berättas att pengarna har tagit slut. Mannen riskerar att behöva sälja sin mark. Han räddas av en journalist som skriver om mannens verksamhet. Pengar strömmar in från hela världen.

Det är möjligt att denna man är så fantastisk som filmen vill påskina, men det kan också handla om en oerhört skicklig marknadsföring av en person som till fullo förstått hur enkelt det är att tjäna pengar på det som öppnar våra hjärtan allra mest – djur som inte har ett hem. Var kritiska när ni ser filmer som dessa. Ställ er själva frågor; är det en rimlig tanke att trehundra hundar mår bättre av att vara instängda i burar eller uppbundna i väntan på ett nytt hem istället för att leva ett liv i frihet och själva leta efter sin föda? Det finns en mängd frågor vi bör ställa oss. “Godhet” är tyvärr en lukrativ verksamhet.