“Vi följer deras fötter dit de går: nära eller på längre avstånd, när de snurrar runt på stället eller där deras fötter plötsligt stannar och när de sträcker fram en nervös hand mot oss. När fötter står stilla kallas det visst för stadga. Vår stadga alltså, inte alltid deras egen. Då ska vi stå eller sitta stilla, vara fokuserade, tysta, med stilla tassar och svans. Det ska vi göra oavsett hur nervösa och oroliga våra människor än är. Just då vill de nämligen inte att vi är följsamma”.
“När människor blir oroliga rör de mer på sig, vrider sina kroppar, tittar oroligt på oss och andas annorlunda. Det är svårt för oss hundar att inte göra likadant. Vi vill ju bara vara följsamma”.