Jag vaknar av morgonsång, inte fåglarnas utan av Pike ett år, som tycker att dagen har inträtt för mycket, mycket länge sedan. Klockan är 05.30. Mumlandes och utan att lyfta huvudet ber jag henne att gå och lägga sig vilket hon gör. Jag vet, behöver inte titta efter eftersom jag hör sucken. Kl 06.00 ger jag upp. Enmanskören har på nytt startat. Inte högt, nej då, utan snarare som en låg drillande sång. Hon sjunger till matens lov och påpekar på ett artigt men enträget vis att magen är så oändligt tom.
Jag kliver upp, tar på mig ytterkläderna, och går en kort rastningsrunda. Längre än så klarar inte en ettårig labrador att gå på tom mage. Will-Ja däremot rycker på skuldrorna. Hon är en krigare och kan, om så behövs, gräva upp en sork att mätta tomheten i magen med. Det behövs dock inte, snart är vi hemma och jag gör i ordning skålarna med mat. De äter i olika rum för att det inte ska bli en ”vem äter snabbast” tävling. Jag tycker om att se att de äter lugnt och utan inbördes tävling.
-uuhhhhrr…..uuuurhhhr……uuuhhhrr
-Ja,ja,ja, svarar jag och går lydigt iväg och hämtar en banan. Pike står med matskålen i munnen. Ett beteende som hon själv ”uppfann” runt sex månaders ålder. Will-Ja tramsar självklart inte med sånt. Hon ska ha sin banan utan människofjäsk.
Will-Ja är vänlig men bestämd i sin blick och hon registrerar allt. Hon gillar ordning och rutiner. För ett par dagar sedan åkte vi till stan för att äta lunch, jag, väninnan Annica, Rakel chihuahua, Pike och Will-Ja.
Vi går längs gågatan när en lös svart cockerspaniel, uppenbarligen utan husse, bestämmer sig för att snacka lite med hundarna. Själv upptäckte jag den inte alls eftersom vi var upptagna i ett samtal. Jyckarna bryr sig heller normalt inte om hundar vi passerar. Jag registrerar därför inte det annorlunda i situationen, att cockern är på väg fram till oss. Hundar brukar inte gå lösa i stan och om de gör så, brukar de aldrig ta notis om andra. Det är själva grundförutsättningen för att överträda lagen om koppeltvång.
Will-Ja, som är mycket noga med att rätt ska vara rätt och som alltid känner ett stort ansvar över sin flock, tar ett par snabba steg ut i kopplet och med tre avhysningssskall snäser hon av cockern som tvärvänder på tassen och försvinner. Mot vem är dock oklart för vi ser absolut ingen som verkar höra ihop med cockern. Jag blir motvilligt imponerad över strategin.