Hundarna vilar utslagna på stengolvet. Pike med halva kroppen utanför fårskinnsfällen och Will.-Ja mer frusen, utsträckt längs hela fällen. 

Min mor bor på Teneriffa sedan trettio år. Tidigare har jag har aldrig reflekterat över att ta med mig hundarna, då  jag sällan stannat i mer än en vecka. Eftersom jag inte längre arbetar 100 % öppnade sig nu möjligheten att vara borta under en längre tid. 

Jag har förberett hundarna sedan i slutet av augusti. Buren i bilen byttes ut till två flygburar (passiv träning) och en tredje bur stod i vardagsrummet för en mer aktiv och riktad träning. Vi lattjade en liten stund varje dag och på signalen ”ombordstigning för samtliga passagerare” gick båda jyckarna in i buren. Till en början slängde jag inledningsvis in några kulor hundmat och därefter räckte det med en verbal signal. I steg 2 stängde jag grinden och slängde därefter ut godis runt om i huset. Jag snokade även reda på ett flygplansljud på You Tube, lade mobilen på buren, lossade bromsarna, skakade buren i sidled, up och ner och taxade sedan ut under flygplansbuller i vardagsrummet. Där inväntade vi sedan klartecken från flygtornet. Ljudet från flygplanet ökade i styrka och vi rullade runt på vardagsrumsgolvet i milda och ibland mindre milda krängningar, i sidled och upp och ned. Det var alltid korta flygfärder på ett par minuter som avslutades med att jyckarna släpptes ut för att leta godis. 

Jag lyssnade även på avsnittet i hundpodden Vår Bästa Vän då jag, Maria och Gurgin var ute på Arlanda och intervjuade Jonny Persson, jägare på Arlanda. Vi fick under ett par timmar följa med Jonny i hans arbete, att hålla landningsbanorna fria från fåglar. Något som i värsta fall kan resultera i allvarliga olyckor om en fågel kraschar mot ett flygplan. 

Inför resan ringde jag Jonny som erbjöd sig att kontrollera att lastningen av hundarna gick som planerat. Jag lyckades även, genom en vän på Teneriffa, få kontakt med Airam som arbetar på Reina Sofia, flygplatsen på Teneriffa. Han och en kollega väntade på mig vid bagagebandet och hjälpte mig sedan med bagage, hämtning av hundar (specialbagage) och ut till en förbeställd taxi. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan dessa killar. 

Möjligen, vilket jag ska ändra på hemvägen, hade jag föredragit att Airam stått och övervakat urlastningen. På Arlanda gick det fint men jag upplevde att urlastningen var slarvigare på Reina Sofia. Någon av lastarna hade slängt upp en rollator på Pikes bur. Det dog hon knappast av men helt onödigt när det sitter ett djur i buren och med tydliga skyltar, “Live animals”. 

Hundarna ska enligt reglerna vara kvar i buren (grinden förseglad med buntband) tills tullen är passerad. Helt onödigt eftersom ingen visade sig vara intresserad av jyckarnas pass och vaccinationer. 

Jag tycker att resan överlag gick väldigt bra och jag var otroligt tacksam över hjälpen inför och under resan. Att resa med två stora hundar, med gigantiska burar och två resväskor är inte en helt enkel uppgift för en person. 

Burarna är så stora att den ena måste monteras isär för att få plats i en bil, för att sedan monteras ihop på flygplatsen. Det tog sin lilla tid! Killarna på specialbagage på Arlanda var fantastiska i sin hjälpsamhet och dessutom otroligt gulliga med jyckarna. Tillsammans skruvade vi ihop buren. Därefter buntband runtom och sist fyra stycken buntband i grinden. Ett tips är att ha gott om tid, minst en timme extra för att slippa stress, som dessutom riskerar att spilla över på hunden. Ta av hjulen på buren innan hundarna lämnas. De trillar annars lätt av vilket kan skapa obehag för hunden när det uppstår instabilitet i buren. 

Eftersom det var första gången jag flög med jyckarna var jag självklart lite spänd men hundvärlden är en härlig community. För ett antal månader sedan ringde jag Jonny som är jägare på Arlanda. Där får det inte landa någonting annat än just flygplan. Flygplansolyckor med fåglar vill ingen uppleva. Jonny lovade att han skulle ställa sig på plattan och övervaka lastningen av hundarna. Det kändes tryggt när jag sedan fick ett mess av Jonny att allt hade gått bra. Ett stort tack! 

Flygningen gick sedan fint även om vi landade trettio minuter senare än beräknat. Där väntade Airam som är lastare med en kompis. Killarna hjälpte mig med både bagaget och hundarna och lämnade mig sedan vid taxistationen. Jag var dock inte helt nöjd med urlastningen. När vi väntade vid specialbagaget såg jag att det låg en rollator på Pikes bur. Medan Will-Ja var helt lugn var Pike lite hässjig och jag inser att jag hade missat en detalj i min träning: att släppa saker i burtaket. Den träningen borde inte behövas  eftersom jag skrivit ”Live animals” över hela buren men, men…..

När jag reser hem ska jag be att Airam står vid inlastningen istället så att Pike slipper få ytterligare rullatorer i skallen/burtaket. 

Väl ute i ankomsthallen klipptes buntbanden av (ingen koll av passen) och jag tog hundarna i kort koppel och sprang ut, rädd för att de skulle sätta sig på golvet och kissa. De lastades vid kl 09.00 och släpptes ut ur burarna efter 16.00. Egentligen inte så lång tid men det är trots allt ingen nattsömn utan en resa med en del stressmoment. Hur som helst var jyckarna överlyckliga när de kom ut ur burarna men däremot inte hysteriskt nödiga.

Min i förväg lagda order till taxibolaget var resans enda katastrof. Jag hade förbeställt Teneriffas största taxi för att slippa ta isär buren. Istället befann jag mig plötsligt i kö med andra passagerare. Den förbeställda taxin dök aldrig upp. Slutligen fick jag tag på en  normalstor taxi där jag fick instruera chauffören hur han måste packa bilen för att allting skulle få plats. 

Summan av kardemumman är att resan har gått toppenbra. Hundarna var nyfikna men också väldigt trötta men vem är inte det? Nya intryck, nya lukter och en massa snälla människor som ler och som vill hälsa. Mest intressant är det kanske att passera de lokala jyckarna där många mindre hundar går lösa. När de ser oss, utan någon inverkan av sina ägare, gör den en lov. Ingen hund har gått fram förutom en vizla som kom rusande i full galopp. Jag satt lugnt på en bänk i en park och tjejerna blev tvärförbannade över framfusigheten och bad honom dra dit pepparn växer. En minut senare passerar en dam med två dvärgschnauzers och mina jyckar viftar vänligt på svansen. De uppförde ju sig :-). 

Jag kan konstatera att hundarna här i stan har ett mycket mindre intresse av att umgås med varandra än vad som är vanligt i Sverige. Vi mötte T.ex en mindre hund som inte såg oss förrän han var inom tio meters håll. Hunden tog omedelbart en sväng runt och förbi oss när han väl upptäckte oss. Efter hunden kom den obekymrade ägaren gåendes som inte på något vis påverkade sin hund. 

Mina hundar bryr sig sällan om andra hundar men det är intressant att se att de verkligen verkar trivas med den avspända förhållningssätt jyckarna har till varandra (förutom vizlan). 

Del 2

Jag har inte hunnit skriva så mycket så nu efter ytterligare dagar gör jag ytterligare några reflektioner. Hundarna har anpassat sig väl och Pike gör allt för att vi ska gå till  stränderna och bada. Eftersom havet är salt och jag behöver skölja av Pike får hon bada tidiga morgnar så att jag kan skölja av henne i en av de duschar som finns längs stränderna. Vi, likt andra hundägare, passar på att utnyttja stränderna innan badgästerna kommer. 

Ingen av jyckarna är speciellt intresserade av andra hundar men det är ändå intressant att de går lösa där det inte är alltför mycket människor och bilar, passerar andra hundar och verkar ha anammat den kanariska hundkulturen, ”här går jag och strosar, inte så intresserad av att hälsa, kul att ses”.

Idag var jag inne i ett ärende i Santa Cruz huvudstaden. På väg tillbaka med bussen hade jag ett härligt samtal med Sixty, boendes i en annan mindre stad längs kusten. Hon kunde inte engelska och jag pratar inte spanska men med hjälp av Google translate hade vi hur kul som helst under hela resan. Tack Google och AI för det.