Jag hade dig till låns under fem år. 

Du började halta på höger framben vid fem månaders ålder och röntgades utan att vi hittade några synliga ledförändringar. Koppelvila och rehab. Månaderna gick tills slutligen en artroskopi gjordes och en nekros upptäcktes i höger armbågsled, knappt synlig på MR. Du opererades och vi åkte hem med veterinärens ord ringande i öronen. ”Du kanske inte kan räkna med att Pike blir en gammal hund”. 

Vi påbörjade en lång rehab och trots eländet hade vi roligt tillsammans. Vi gjorde rehaben till en högtidsstund. På signalen ”död hund” lade du dig på sidan och rehaben kunde starta. Det var mycket tid som vi ägnade åt olika rehab-övningar och du hade en stor del i att dessa verkligen blev av. Du ställde dig på mattan i vardagsrummet och stirrade på mig, ”rehab tack”. 

Både du och jag älskade våra mimiklekar som vi utvecklade tillsammans under rehaben. Du drog tillbaka nacken och jag härmade dig. Du slickade dig om munnen och jag gjorde likadant. Du var också så förstående när jag inte kunde röra mina öron utan istället fick använda handen på örat för att försöka härma dig. Ditt öronspel och din fantastiska mimik tror jag var ett resultat av våra mimiklekar. 

Många månader senare började vi försiktigt träna igen och ett år senare startade vi på jaktprov. Du var blixtsnabb och ”mycket” och som en domare uttryckte,  ”den energin kommer väl till pass den dagen då ni är i elitklass”. 

Men ett par månader senare var det dags igen. Ny resa till ortopeden som konstaterade att du hade ont. En chans till, vi provade med en artrosmedicin och den hjälpte men det var stopp med all vidare jaktträning. Istället utvecklade vi olika sociala lekar och olika typer av sök där du fick röra dig fritt. Du hade en stor del i att boken ”Kontaktkontraktet – Lek med din hund” blev skriven.

Åren gick. Du var en hund som var otroligt enkel att leva med. Mycket beroende på att du var genuint ointresserad av både människor och hundar. Det var du och jag. Alltid.

De två sista vintrarna flög vi till Teneriffa. Den sista resan tillbaka till Sverige blev stökig. Incheckningen var kaotisk med två stycken rullstolar och du som skulle vidare till säkerhetskontrollen för specialbagage. Mina föräldrar i sina rullstolar och du med din bur, men du behöll ditt lugn. Du var med- vi var tillsammans. 

Den här senhösten försökte du tala om för mig att något var på tok. Du sökte min blick, ofta. En del av din ryggrad började sticka upp. Nytt veterinärbesök och det visade sig att du hade smärtor i ländryggen. Du fick inflammationshämmande medicin och du blev så mycket piggare. I nästan två månader tills din mage inte tålde medicinen. De sista två veckorna i ditt liv blev tuffa för både dig och mig. Du fick nervsmärtor i vänster bakben och ville inte att jag skulle ta i din bakdel. Du som alltid ville att jag skulle klia dig på rumpan. Bara inte just nu. Ny medicin mot nervsmärtorna som hjälpte men du behövde medicinen oftare än rekommenderat för att hålla smärtan borta. 

Vi fick ett fantastiskt liv tillsammans förutom de sista två veckorna. Sorgen efter dig är stor men även lättnaden när jag väl tog beslutet. Inga mer utredningar och inget mer experimenterande för att förlänga ditt liv.