Det blev en lång dag idag. Jag ägnade merparten av dagen att för femtielfte gången i ordningen titta igenom och förtydliga delar i korrigeringskapitlet. Naturligtvis hade det varit enklast att låta det vara oförändrat men jag vill göra ett försök att på ett nyanserat sätt ta upp ett ämne som i det närmsta är tabubelagt.
Eftersom jag i vissa kretsar inte anses kunna utföra en korrigering så borde ju just jag vara lämpad att ta i denna heta potatis. Sedan igår kväll har jag dessutom intervjuat några vänner om deras syn på skillnaden mellan mutor och positiva förstärkningar. I min värld existerar inte begreppet muta eftersom det alltid handlar om en förstärkning av ett felaktigt beteende. Låt mig illustrera ett exempel; barnet som gallskriker i affären tystas kanske med hjälp av en påse godis varvid den stackars föräldern slipper ilskna blickar på sig. Det skapar en lättnad. Nackdelen är att barnet med stor sannolikhet vid nästa tillfälle lär sig vilket beteende som leder till att han får klubban – nämligen gallskrik.
En muta kräver en medvetenhet – en medvetenhet som våra hundar inte besitter. Däremot lär sig hunden att upprepa sitt beteende för att det tidigare visat sig vara lönsamt. Om hunden skäller på dig och du leker med honom för att han ska tystna, har du kanske i omgivningens och dina egna ögon mutat honom till en stunds tystnad. I hundens värld har du istället belönat honom för att skälla genom att resa dig upp och leka. En muta är alltid en positiv förstärkning av ett oönskat beteende, oavsett vad vi väljer att kalla det för.