Mitt kursutbud sträcker sig från valp-, tävling-, slyngel-, klickerkurser till kurser för reserverade hundar. Att äga en hund som är reserverad medför ofta en mer eller mindre tuff tillvaro, speciellt om hunden dessutom lärt sig att bästa sättet att slippa social kontakt med människor är att skrämma bort de som försöker att ta kontakt. Många hundägare upplever en skam och skuld över att hunden inte är social.

Det innebär ofta begränsningar i ens egen tillvaro när hunden inte kan tas med överallt. Hundägaren måste alltid vara på sin vakt, framför allt mot människor som "bara vill hälsa" men även mot den egna hundens eventuella försök att skrämma bort andra. Det krävs pondus att på ett konkret sätt tala om för människor att hunden inte vill ha kontakt. Alla orkar inte med att vara så tydliga och hoppas istället på att personen ifråga är vettig och att mötet ska avlöpa utan att hunden flyr eller försöker att skrämmas. Min uppfattning är att vi i högre grad måste ta ansvaret för att reserverade hundar inte ska behöva hälsa. De har inget behov av att lära känna nya människor och speciellt inte genom att närma oss dem med vårt "vanliga" hälsningsbeteende.

Många reserverade hundar skulle må oändligt mycket bättre om vi med större tydlighet gjorde klart för både andra människor och den egna hunden, att möten inte innebär något annat än att sitta stilla vid hundägarens sida och kanske knapra lite godis. Då får hunden en positiv känsla av att vara nära matte/husse som pratar med en annan person – men att ta kontakt är inte tillåtet. Att ha ett bergfast "sitt" på signal är alltså grundläggande för reserverade hundar – den reserverade hunden behöver tydlighet och inte en stilla bön från vår sida om att just detta möte kanske går bra. Hunden ska slippa att ta initiativ den inte klarar. 

Igår på reservationskursen, tränade vi på att hundägarna skulle träna sig i att ta ansvar för mötet när någon kommer fram för att hälsa. Vi började med att hundarna satt vid sidan och att jag passerade förbi. Samtidigt som jag i förbigående sa "hej", släppte jag en godbit som hundarna inte fick ta. Efter ett par varv tyckte hundarna att det var väldigt trevligt när jag hälsade och passerade. Övningen innebar ett krav på att hundarna skulle sitta kvar vid ägarens sida under tiden jag passerade. "Hej" innebar någonting positivt däför att jag slängde ut en godbit som hunden fick tillåtelse att ta när hundägaren gav tillåtelse.

Träningen utvecklades efter lunchen till att jag lekte leken "jag älskar hundar -vilken fin hund, får jag hälsa?" och gick rakt mot hundägaren som omedelbart klev fram på ett bestämt och tydlig sätt och ställde sig i vägen för mitt försök att nå hunden. "Inte just nu tack"! Trots att jag själv initierat övningen blev jag tagen på sängen av två av mina kursdeltagare, när de med stor pondus skickade mig mentalt tillbaka 40 år i tiden. Här var det minsann ingen idé att ifrågasätta svaret. De andra blev inspirerade av resultatet och innan övningen var slut så var det inget svar som gick att ifrågasätta. På söndag ska jag berätta mer om träningen av våra fyrbenta kompisar som inte har lust att umgås med vem som helst –  hur som helst.