Jag följde med Anne Nerell på retrieverträning i måndags. 1988 köpte jag min golden Friendship Lucky Kipling från Anne. En fantastisk hund som jag tävlade sm i lydnad med ett par gånger.
Första gången vi deltog i ett sm var Kipling två år gammal och hade dessutom sällskap av sin lika unga syster Friendship Lucky Kornelia. Kipling tävlades även i spår (SBCH), sök och jakt. The one and only, trodde jag tills Kuling dök upp i mitt liv (jag lovar att inte döpa nästa till ….ing).
Nåväl, Anne har konverterat från en av Sveriges ledande goldenuppfödare till att föda upp jaktlabbar i liten skala. Det var så kul att se alla duktiga hundar. De markerade och hämtade apporter i vattnet. Knepigt eftersom näckrosorna ofta skapar svårigheter för hundarna att minnas apportens nedslag i vattnet. Dessutom var det medvind vilket gjorde att apporterna flöt iväg fort som bara den.
Två små söta valpar var med. Trix höll sig som vanligt med en vänlig men mycket nonchalant attityd “titta inte på mig, jag är inte intresserad och jag kan spy”. Nåväl, helt plötsligt så hade prinsessan en valp under magen som letade mat. En morrning och en blick på mig “gör någonting då”. Jag fångade upp sötnosen som raskt glömde bort att hon var hungrig.
Sorg är en konstig företeelse. När man tror att man är “botad” så kommer sorgen tillbaka likt en instormande våg. Jag klarade inte av att titta på träningen. En enkel vattendirigering öppnade kranarna. Plötsligt kastar sig sorgen runt min hals och snörper åt stämbanden. Överrumplad tar jag min sorg och springer till skogs och inväntar att den ska släppa greppet om hals och stämband. Jag vet att tiden läker alla sår men det är ingen tröst. Imorgon har det gått fyra månader sedan Kuling fick avsluta sitt alltför korta liv.