Jag fick ett mail från Cissi och Owen. Ett brev där vi nog alla kan känna igen oss i vardagen eller under tävlingsträning. Ibland behövs bara en liten väckarklocka….
Cissis brev
Senaste veckan (sen i lördags när Owen stack 2ggr och sen 1ggr till på
söndagen) har jag varit så arg så arg på honom. Ju
argare jag blev desto jobbigare blev han. Jag blev arg och frustrerad
över att jag inte nådde fram till honom och så var cirkusen igång. Jag har
under senaste dagarna funnit mig bli sån som jag aldrig trodde
jag ens riskerade att bli – rycker, sliter och drar. Och det är väl en sak,
men den där muren som har varit mellan oss var ändå värst.
Allt jag behövde, vad det verkar, var någon som bara kunde säga till mig att
klappa Owen och fundera över vad jag höll på med. Och den personen var du – tack!
Det kanske är inbillning, men det känns redan mycket, mycket bättre, redan
efter bara några timmar. Hemskt är det att jag får tyvärr erkänna att jag
tror inte jag har klappat min hund sen förra fredagen. Jag har nog inte
gjort det. Jisses vad fort det gick utför. Vilken tur att vi träffade dig nu
och inte om en månad!
Tack.
/Cissi