Ja, hur känns det att leva utan hund efter att ha levt med hund i hela sitt liv, förutom två år i högre tonåren? Klättrar man på väggarna, hör man tassar överallt, – lever man överhuvudtaget?
Sorgen efter Kuling har varit fruktansvärd, värre än jag egentligen orkat tänka på och prata om. Ibland har sorgen kommit även i arbetssituationer och då är jag tacksam att jag har ett yrke där alla är förstående. Sorg får ju inte ta hur lång tid som helst. Men minnena sitter hårt fastankrade i den smärta Kuling upplevde det sista året och som jag nog aldrig riktigt förstod. Hur han kunde flyga upp mitt i sömnen med ett smärtskrik. Så visst finns det dåliga samvetet där; jag borde ha tagit bort honom tidigare men han var ju så pigg när vi tränade. Ja, ni vet hur hundar fungerar.
Det är aldrig i arbetssituationer man ser att hunden inte mår bra. Det är i vila, ofta inomhus. Där kommer beteendeförändringarna. De kom även dagen efter ett jaktprov då han var lättirriterad och inte ville ha närkontakt med andra hundar. Säkerligen kommer minnet av min glada, busiga och nyfikna hund komma tillbaka – min friska Kuling! Men jag är inte där än.Trix var gammal och det är ett lättare beslut att ta: Att hon ska få somna innan hon blivit så skralltig att hon inte längre orkar gå promenader.
Ungarna på gården frågar efter Trix. Kuling lärde de aldrig känna eftersom det var vinter när jag flyttade in och Kuling fick somna den 13/2. Vad säger man till barn? Jag körde faktiskt den gamla beprövade änglavarianten och den lät de sig nöja med. Sedan stod vi tillsammans och vinkade upp mot himlen.
De har faktiskt gått bra att leva utan hund, märkligt men sant! I september/oktober jobbade jag sex veckor i ett sträck med en dags ledighet, då hinner man inte fundera så mycket. Nu hoppas jag att Milla visar sig vara dräktig. Det har varit bra att tiden fått ha sin gång, valpen kommer att bli mycket välkommen. Om allt stämmer i tid så kommer han hem till mig ganska exakt ett år efter att jag tog bort Kuling, runt den 11/2. Då är cirkeln sluten igen.
