Bäst att tillägga att rubriken givetvis syftar på Zakk, för att förekomma goda vänners eventuella blogginlägg.

Idag begav vi oss till klubben för att gå morgonpromenad med Pia,Ginza,och Krutow. Pia mumlade något om att jag fick sköta min dirigering i Igelbäcken själv eftersom hon inte vill härbärgera blöta hundar i bilen. Bha! Krutow, vänta bara tills våra två veckor i juli. Då ska det badas!

Nåväl, jag tog den lille labradoren, matskålar, en Kavli med bacon och ostsmak och begav mig ner till bäcken där den ovanliga firren grönling trivs. Jag ställde skålen med lite Kavli ost i på den ena sidan av bäcken och traskade därefter, med hund, över bron till den andra sidan. Avståndet var ca 3 meter. Ni förstår att vi nu pratar om gigantiska sträckor, i alla fall i Zakks lilla värld.

Jag pekade ut skålen men insåg att jag skulle spara på stämbanden. Att säga "ut" hade bara inneburit tre fel dvs. vägran. Istället satte jag mig lugnt ned och njöt av solen. Zakk själv, underhöll sig med att titta på en förbipasserande hund, tugga lite gräs och andra småsaker som kan tänkas roa en snart sexmånaders liten kille.

Helt plötsligt, fyra minuter senare går den lille labradoren som på räls rakt ned i vattnet, travar genom lite vass och simmar lugnt och bestämt över till den andra sidan av bäcken. Han slickar i sig baconost enoch sätter sig sedan lugnt ned och tittar på mig.

Det går ett par minuter och Zakk flanerar i sakta och lugnt mak omkring på den andra sidan. Jag inser att det inte är någon större idé att forcera någonting utan väntar lika tyst och lugnt på min sida, nyfiken på vad han tänker göra.

Samma sak utspelar sig på nytt. Killen går efter ett par minuter med en total självklarhet ned till vattnet och simmar lugnt tillbaka. Jag anammade hans attityd och låtsades som om det regnade. Han är ju trots allt en retriever!

Därefter gick vi upp till appelplanen och körde "ut" till tre matskålar som jag ställde i en triangel med ca 5 meters mellanrum. Han fick lagom stora problem eftersom möjligheten bjöds att gå till den skål som stod närmast vid sidan av honom istället för rakt bakåt.

Vi avslutade träningen med lite Kavlikryp. Eftersom jag har låtit Zakk bjuda på en del betenden, som att sitta, backa, krypa bakåt, ligga ned och stå har han en relativt hög aktivitetsnivå. En nivå jag definitivt inte vill ha i momentet kryp. Jag vet inte om jag någonsin lärt en hund att krypa med hjälper tidigare, men inspirerad av Kavlituben fick jag en kul idé. Jag lät Zakk följa tuben liggandes, sakta framåt. I den stund han kröp med bakbenen under sig och med ett bakben i taget (inga kaninskutt) tryckte jag till på tuben och ut kom belöningen. Eftersom han under hela träningspasset (1 minut) hade nosen tryckt mot tuböppningen blev ju tajmingen genial. Men vi får väl se, att jag tycker det var en kul idé innebär ju inte att den är så genial som jag föreställer mig.