I fredags startade min ”Sikta mot stjärnorna” bestående av 8 stycken valpar/unghundar, bestående av tre schäfrar, en bearded collie, en doberman, en boxer, en tervueren och en tax. Kul blandning av jyckar!

På agendan för dagen stod specifika belöningssignaler för olika typer av belöningar. "Bus" står för lek inom armlängdens avstånd, "bra" för kontakt och en glad svans, "varsågod" för att sticka iväg till en belöning på avstånd och "slut" för att det ringer ut ur klassrummet. Målet är att hundarna inte ska "snöa" in på vissa belöningar och därmed rata andra typer av belöningar.

Dessa belöningar ska vi sedan använda oavsett beteende. Hundarna ska inte belöningsritualiseras utan bli överraskade. Det är lika viktigt att tänka igenom sina belöningar som den operanta delen i träningen. Klassisk och operant betingning samverkar alltid! Därför är det så viktigt att vi även planerar hur, var och med vad vi belönar. Det kräver lite planering med andra ord.

STCC banracing med fyrfoting i Ulriksdal

Cissi, Caroline, Ewa och jag träffades vid nio imorse för att spåra med fyrbeningarna. Det blåste kuling, vilket gjorde det lite besvärligt för både hundar och oss.

Jag måste skärpa mig med spårträningen, jag har ingen bra kontinuitet i träningen utan det blir lite hipp som happ. Zakk är fullkomligt överjäklig, på både gott och ont. Han tar vinklar som det värsta STCC racingbil med den påföljden att raksträckorna går i över tvåhunda knyck (ja, fortfarande). Båda tummarna blev skinnflådda och jag har en blåsa på lillfingret. Nu är det inte kul!!!! Jag har spårat med fem hundar och tycker att jag inte är helt obegåvad, men nu måste jag sätta mig ned och tänka.

Jag har ingen möjlighet att lösa det genom att vänta i fyra timmar – det är inte praktiskt genomförbart. Jag måste få hundskrället att gå lugnt trots att spåret är en timme gammalt. Idag sa jag faktiskt till honom vilket naturligtvis gör att han tappar lite fokus men han lugnade ned sig 20 % –  tillräckligt för att jag ska överleva i nedförsbackarna.