Fotograf, Irmi Persson |
Jag träffade en journalist igår förmiddag. Irmi frågade varför vi hundägare tjatar på våra hundar och vad det innebär för relationen.
Jag upplever kommunikationen med våra fyrbenta vänner som två parallella och framkomliga vägar. Den ena vägen, Kroppspråksvägen, bygger på att vi agerar på ett sätt som väcker hundens nyfikenhet och behov av att följa oss. Den andra vägen, Svenskvägen, innebär att vi lär våra hundar att förstå svenska. “Sitt, “ligg”, “kom” osv.
Till en början, med valpen och den unghunden, vandrar vi ofta längs Kroppspråksvägen. Någonstans, runt könsmognaden, upplever vi att hundarna är vuxna nog att förstå det svenska språket. Vi minskar, ofta omedvetet, ned på den grundläggande och viktiga följsamhetsträningen. Vi minskar även på belöningar, lek och kel, och ersätter det istället med att tala om för hunden vad han eller hon förväntas göra. Vi övergår till att tala svenska. Nu är ju hunden vuxen!
Tilltron till det svenska språket är så oändligt mycket större för oss människor än “Kroppspråksvägen”. Ofta behärskar vi den vägen mer eller mindre bra och ofta på ett omedvetet plan.
Båda vägarna är viktiga, men för att kommunicera med en hund på ett djupare plan behöver vi även träna oss själva att umgås, utan att kommendera våra fyrbenta vänner. Det är först då vi ger oss själva möjligheten att utveckla andra vägar att kommunicera än genom tryggheten i det svenska språket. En trygghet som ofta är en önskan om att hundarna verkligen förstår vad vi säger, men som även ger oss ett tolkningsföreträde, “Han kan det här här”, “Han bara jävlas”. Personligen tror jag aldrig att vi bör bli så styva i korken att vi någonsin utgår från att våra hundar kan och förstår det svenska språket.
Läs mer>>> Kontaktkontraktet, “Vem följer vem? Om kontakt- och följsamhetsträning”.
3 svar
Särskilt inte när vi inte kan vara säkra på hur hunden tänker. Vad är det som säger att hunden inte uppfattar "TYST" just som ett kommando att skälla? Vi är ju väldigt duktiga på att lägga på kommandot just när hunden skäller…
Ja det är tur att min hund bara lyssnar på hälften av allt jag säger, så mycket som jag går runt hemma i min ensamhet och bubblar med en blick på hunden, som lägger huvudet på sne och ser allmänt intresserad ut. Fast hon egentligen inte fattar ett smack, och tror att allt jag pratar om nog innebär att hon ska få nått gott eller få gå.. 🙂
Eva…vilken underbart hàrlig tànkvàrd beskrivning….kroppsspràksvàgen…SUPERUTTRYCK med SUPERKÀNSLA
SVENSKVÀGEN kànns som nàr man slutar leka,uff
Du àr en Mary Poppins i hundvàrlden,
tycker mumlan