Det var en av de varmaste dagarna på året men eftersom retrievers arbetar  en hel del i vatten så bedömde jag att vi trots allt skulle åka till Värmland för att försöka bärga hem den sista ettan på vår väg till jaktchampionatet.
Provet gick tack och lov mestadels i skogen i skugga, förutom själva vattenarbetet. Ett jaktprov innebär att hundarna ska bedömas i flera olika discipliner. Hundarna arbetar alltid i par. Ofta väntar den ena hunden medan den andra hunden arbetar men de kan även prövas samtidigt. Hundtolerans är därför en del av bedömningen. Hunden som väntar på sin uppgift och som väntar i passivitet intill föraren bedöms också. Det är oerhört viktigt att hundarna är knäpp tysta, oavsett vad den andra hunden gör.

Skott kan rent generellt utgöra ett problem för många hundar. När det gäller retrievers innebär skotten alltid att det faller någonting. I det här fallet kan det innebära problem för många retrievers som reagerar med alltför hög förväntan på att någonting faller vilket lätt och felaktigt resulterar i att hunden gnäller och “knallar”. Att “knalla” innebär att hunden lämnar sidan utan vårt kommando.
Det ses inte med blida ögon och innebär ett underkännande av momentet. Passiviteten och lugnet är därför oerhört viktiga grunder i jaktträningen. Hunden FÅR inte gnälla och den FÅR inte “knalla”. Det innebär i värsta fall att en del hundar aldrig kommer till start eftersom tyngdpunkten felaktigt legat på alltför mycket kast och apportering.

Nåväl, det första momentet skedde i gles tallskog nära vatten. Zakk skulle ta en dubbelmarkering vilket innebär att det står en person halvdold bakom ett träd ungefär 30 meter ute i skogen. Framför mig, på någon meters avstånd, står en skytt som avlossar ett skott. Kastaren kastar iväg dummien i en båge genom luften, Zakk markerar nedslagsplatsen, och det kommer ett nytt skott. Dummie nummer två slängs i linje med den andra apporten med ca 25 meters mellanrum. Nu gäller det för hunden att komma ihåg båda nedslagsplatserna och apportera in båda dummisarna, en i taget, utan förarens hjälp.

Det kan låta enkelt, men om det finns någon form av hinder på väg ut mot dummien är det lätt att hunden tappar riktningen vilket innebär, speciellt när hunden ska hämta nummer två, att han eller hon gärna springer tillbaka till den först slängda- och redan hämtade apporten. Föraren måste då styra tillbaka hunden till rätt område, och som ni säkert redan räknat ut, så kan det i värsta fall resultera i att hunden inte lyder anvisade tecken från föraren. Båda apporterna kastades med bravur ned i två olika gropar vilket innebar att det krävdes såväl noggrannhet och fysisk återhållsamhet när de kom fram till området. Zakk apporterade båda apporterna exemplariskt. Det känns alltid skönt med en bra start!

Zakk fick vila i skuggan intill mig medan den andars hunden skickades på ett fritt sök. På det här provet var bredden på sökområdet inte mer än femtio meter men det var en uppförsbacke som slutade i en brant och cirka 80 – 100 meter på djupet. Det fanns ingen vind, vilket innebär att hundarna nästan måste ställa sig på dummien för att hitta den. Svårt, varmt och väldigt utslagsgivande. Stötestenen på det här provet var enligt mig söket och landmarkeringarna.

Sedan fortsatte vi nedåt en stig mot vattnet och vidare mot nästa station. Under förflyttningen ska hundarna gå fot invid vår sida. Under hela provet ska hundarna vara lösa, oavsett om de arbetar eller väntar på sin tur. Ögonkontakt är inte ett önskvärt beteende i den här typen av fotgående eftersom hundarna ska förhålla sig uppmärksamma på vad som sker i omgivningen.

Dirigeringen var kort ca 40 meter, men den var klurig eftersom den gick på skrå i en tallbacke. Trots detta så upplevde jag att landdirigeringen var det enklaste momentet för dagen. Båda hundarna hämtade in sina apporter och vi fortsatte till vattnet där jag och Zakk fick vänta intill den andra hunden som skulle göra sin dubbelmarkering på vatten. På andra sidan viken, dold bakom ett träd väntade en kastare. Ett skott avlossades från skytten, som stod någon meter framför oss. Det var en repetition av landmarkeringen, men i det här fallet bestod störningen av vass och näckrosor. En apport hamnade i vassen och den andra ute på mer öppet vatten fast bland näckrosorna. Det är inte alltid lätt att se skillnad på dummies och näckrosor, vare sig för hund eller människa och det gäller för oss förare att minnas nedslagsplatserna ifall hunden glömt var apporten föll. Jag vet för jag har stått på ett prov där varken jag eller Zakk mindes den ena markeringen. Tack och adjö, där rök det första priset.

Hundarna ska självklart använda sin nos men det gäller att jyckarna kommer ihåg riktningen och den ungefärliga nedslagsplatsen. Det först hämtade dummien är sällan ett problem men just i vatten så kan den andra dummien hinna flyta iväg och då kan föraren behöva gå in med dirgieringsanvisningar om hunden inte själv reder ut situationen. Avslutningsvis var det Zakks tur att hämta in fem dummies på söket som vår parkamrat inledde med. Sedan avslutades provet med att den hunden fick göra den för Zakk inledande dubbelmarkeringen på land.

Tack Zakk, det gjorde vi bra! Du är en ZZZZZZZZZuperhund!!!!!!!!!!