Morgonpromenad står inte alltid högst på popularitetslistan. Framför allt inte klockan 07.00. Zelda hänger längst bak i kopplet medan Zakk travar på i kopplets längd. Jag brukar gå upp i skogen där jag släpper jyckarna, Zakk, Zelda och Nemi. Zelda behåller då sin position bakom mig fast tio -femton meter bakom oss. Men bara så länge vi går från huset. I den sekund vi ändrar riktning mot hemmet, susar hon förbi mig och fortsätter promenaden med en drottninglik värdighet. Jag vill att hon går framför mig och inte bakom!

Zelda har sedan tidig ålder ytterligare ett beteende, att stanna, som i grunden handlar om den rädsla inför ljud, hundar och annat som hon tidigare upplevt. Då handlade det om att hon “frös” dvs. blev alldeles stel i kroppen och blev stående paralyserad. När Zelda sedan agerade, gjorde hon det oftast med flykt.

Idag har Zelda inte så många rädslor kvar, men beteendet finns kvar i den meningen att “stå stilla” är ett beteende som Zelda provar i olika situationer när hon vill, eller inte vill något. “Jag vill inte gå i den riktningen, tack”, säger hon men en menande blick åt mitt håll. Zelda använder beteendet i olika situationer för att påverka oss. Både utom- och inomhus, i koppel och när hon är lös. Det har ju lönat sig!

Nåväl, Jag bestämde mig för att ändra Zeldas vana att gå bakom mig på promenaderna bort från hemåt. Jag bestämde att jag skulle gömma mig när Zelda drog sig bakom mig mer än tio meter. Tanken är att Zelda ska lära sig att hålla sig närmare för att undvika att jag plötsligt är försvunnen. Sagt och gjort, tillfället kom och jag, Zakk och Nemi sprang iväg och gömde oss. När jag slängde mig bakom ett buskage kunde jag roat konstatera att Zelda trots allt haft kontroll på mig. Där stod hon, helt stilla och tittade i den riktning där vi satt och tryckte bakom buskarna. Sekunderna gick och Zelda stod, stod och stod.

Det gick en minut, det gick två. Efter tre minuter bestämde sig slutligen Zelda. Hon kastade sig iväg med riktning mot vårt gömställe. Vad som utspelade sig i Zeldas huvud har jag ingen aning om. Kanske väntade hon på ett direktiv, “jag gör ingenting så kommer säkert människan att lösa detta”, “jag tänker inte gå åt det hållet, människan kommer nog snart tillbaka till mig”. “Det brukar vara farligt när människor springer, jag stannar här”. Jag vet inte, har inte en aning! jVad jag däremot vet, är att vi bör undvika att belöna den typen av beteenden – ifall vi vill att våra hundar ska vara följsamma.

Det finns alltid oönskade beteenden, som vi utan att tänka oss för, oavsiktligt belönar. Med belöning menar jag inte att vi ger våra hundar godis eller berömmer dem, utan att vi kanske väljer att gå i den riktning som våra hundar vill när hunden stannar och inte vill gå åt mitt håll. Det är nämligen inte mycket som behövs för att vi felaktigt ska förstärka ett oönskat beteende.  Det räcker så gott med att vi själva stannar, tittar på hunden och kanske säger “kom”.  Det kan synas omtänksamt att låta hunden välja en annan väg “den vill ju inte gå” men följderna kan bli dramatiska, eftersom vi riskerar att bli följsamma till våra hundars riktning istället för tvärtom.