– Will-Ja har apporterat en död råtta, utbrister sambon när vi talas vid i telefonen. Det är inget större fel på Will-Jas jaktlust. Den är stor och inbegriper mycket mer än bara fåglar. Egentligen handlar det nog om en enorm upptäckarglädje och nyfikenhet. 

Igår när jag kom hem från Piteå berättade sambon att byggnadsarbetare klättrat omkring utanför våra fönster på fjärde våningen. Nemi. kinesen,var färdig att spricka av indignation medan Will-Ja förhöll sig lugn och avvaktande. Plötsligt skedde någonting märkligt under vårt samtal. Plötsligt sätter sig Will-Ja ned framför mig för att stint stirra mig i ögonen. Jag reser mig upp och frågar vad hon vill. Gå ut? Will-Ja fortsätter att titta på mig men nej, det vill hon inte. Plötsligt tittar hon mot fönstret och byggnadsställningarna. – Vill du visa mig något, frågar jag och vi går tillsammans mot fönstret. Plötsligt passerar en byggnadsarbetare på ställningarna. Will-Ja skäller till och morrar dovt. Jag förstår! Jag berättar att jag sett honom och att det är helt okej att han går utanför. Det är inget att bekymra sig för, säger jag och klappar om henne Efter det är samtliga hundar lugna och byggnadsarbetarna passerar utan problem. Detta är ett exempel på sånt som vi aldrig riktigt förstår men som gör relationen till våra hundar så fantastiskt spännande. 

Will-Ja har till och från haltat på höger framben sedan jag kom hem från Japan. Jag har röntgat hennes tår och bogar. Armbågarna kändes okej , enligt veterinären men för säkerhets skull fick jag en tid hos sjukgymnasten Kerstin Pettersson på Ultuna och som är noggrannhetens mästare. Kerstin ber mig att lägga Will-Ja på sidan. Jag lägger ut ett gäng godisar så att will-Ja kan fokusera på den. Dessutom fungerar de redan sedan tidigare (kloklippning) som en signal för att hon ska titta på dem och inget annat. Jag belönar henne då och då för att att hon håller huvudet stilla, trots att Kerstin klämmer och drar i henne. Efter palpation och sträckningar av frambenet konstaterar Kerstin att Will-Ja inte tycker om att varken sträcka ut frambenet eller att skuldran sträcks bakåt. Hon ordinerar mig att röra mig i skogen i lugnt tempo, skritt och trav. Jag ska dessutom massera Will-Ja varje dag och stretcha frambenet. Sedan blir det återbesök hos veterinären om en månad.  

Nåväl, jag tog Kerstin på orden och åkte direkt hem och ut på Djurgården. Jag parkerade bilen vid Värtan och gick rakt upp i skogen. Will-Ja gick kopplad och jag travade över stockar och stenar för att hon skulle få lyfta och sträcka på benen. Efter en stund kopplade jag loss henne och som vanligt for hon omkring sökandes efter upplevelser. Plötsligt hittade hon ett övergivet hundtäcke som vi placerade på en gren i ett träd. Jag stannade vid en sten. Will-ja börjar gräva och ett, tu, tre står hon framför mig med en pistol i munnen! 

En gammal och mycket rostig pistol. Jag tar den och i samma sekund börjar hon leta på nytt. Den här gången får hon tag på en ölburk. Alldeles ny. Där står jag med en ölburk och en pistol i handen. Det kunde ju vara en leksakspistol men ölburken som ligger gömd och som verkar helt nydrucken? Skumt!

Jag ringer till Leffe på Hundenheten i Stockholm. Han skickar en av sina hundförare. Efter trettio minuter dyker Joel upp med ett stycke schäfer. Jag följer med en bit och visar platsen och går sedan därifrån. Jag ber honom ringa och berätta vad det var för typ av pistol. En stund senare ringer Joel och berättar att det var en leksakspistol.

Jag är så stolt över min lilla, kloka och företagsamma hund. Oavsett att det var en leksakspistol så har hon en oändlig företagsamhet och nyfikenhet.