Igår var det jaktpremiär för Tesla och jag tror att jag börjar med att berätta gårdagens upplevelse från slutet, när jakten var avblåst och vi satt på logen och pratade. En av arrangörerna kommer fram och jag berättar att jag “bara varit med för att träna passivitet”. H utbrister spontant, “jag skulle aldrig ta med en så ung hund på jakt för att träna passivitet. Sånt stressar bara unga hundar – att inte få göra något”.

Det håller jag med om, men eftersom jag använde begreppet “passivitetsträning” tolkades mina ord som att jag inte gjort någonting mer än att bara göra – just ingenting alls. Därför ska jag aldrig mer säga att jag passivitetstränar. För vad jag egentligen gör är att miljöträna min unga hund. Att det sedan pågår en jakt runt omkring oss är egentligen bara något som vi indirekt engagerar oss i. Jag står och kliar Tesla förstrött bakom örat, känner efter (tittar inte) om hon är mjuk under min hand eller om hon är helt fokuserad (stel) på allting som sker i omgivningen.

Och visst är Tesla intresserad, men när jag vänligt petar till henne samtidigt som jag droppar några pyttesmå korvbitar i gräset övergår hon raskt till att söka efter dessa istället. Vi står och tittar en stund. Tesla associerar att det smäller med kel och att leta godis på marken intill mitt ben.

Jag låter Tesla gå fot korta stunder och småpratar lugnt med henne under tiden om allt vi ser. Ibland tar jag upp en boll som hon får, sedan backar jag undan (Tesla är i koppel) och låter henne svansa runt mig under tiden jag berömmer och kliar henne. Tesla är nöjd, glad och avslappnad.

Jag varvar även med att Tesla får gå fritt på långt koppel. Jag tycker att det är avslappnande för henne. Hon är alltför ung för att gå fot under en längre stund. Bättre då att träna korta pass med stor variation. Jag belönar då och då att hon vänder upp och tittar på mig och ibland leker jag med henne. När det skjuts passar jag på att säga “sitt” för att sedan gå fram och ställa mig vid hennes sida. Där småpratar jag och kliar henne innan jag droppar ett par godbitar på marken som Tesla får söka efter. Ibland växlar jag med att ge henne bollen samtidigt som jag backar.

Vid ett tillfälle när Tesla går på långt koppel, får hon plötsligt vittring på någonting och jag följer efter. Ett par meter senare stoppar hon ned huvudet och vänder sig sedan om mot mig. I munnen bär hon stolt sin första fågel. Jag är nöjd med att Teslas första jaktliga upplevelse blev precis om jag hoppats – en träning där vi gjorde roliga och mysiga saker intill varandra. Allt annat var bara en störning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.