Kruxen i såväl framåtsändandet som linjetaget är framför allt två stycken: hunden springer med så stort fokus på målet att den inte längre är mottaglig för nya direktiv, alternativt blir hunden tveksam och vänder sig om och “frågar”.

Redan tidigt lär jag mina hundar att springa bort ifrån mig med förväntan på en signal som leder till belöning. Jag lär dem att de “måste” springa ifrån mig – trots att jag håller något i handen som hunden vill ha. Det kan vara en godis eller boll i snöre eller något annat som hunden är villig att jobba för.

Jag utgår från en rak och smal stig eller en smal väg. Utgångsläget är att hunden står (utan kommando) framför mina fötter. I de fall jag tränar framförgående (framåtsändande) startar jag ofta med kopplad hund och när det gäller linjetaget (retrievern) har jag den lös. Samtidigt som jag visar vad jag har i handen börjar jag att röra mig framåt. Hundarna hoppar oftast baklänges framför mig och försöker på olika sätt att tigga till sig godiset/leksaken.

Jag säger till om den försöker stjäla godbiten/leksaken ur min hand – dock utan att röra på armen eftersom det lätt och felaktigt blir en lekinvit (däremot kan jag vid behov använda den andra armen). Jag går stadigt framåt och är noga med att hunden inte lyckas komma in till min vänstra sida i fotposition. Det är en position hunden ofta strävar mot. Mitt fokus ligger framåt/bortåt och aldrig riktat mot min hund. Vi är ju tillsammans på väg mot ett mål!

Det kan ta ett par minuter innan hunden ger upp tiggandet och istället ger sig iväg längs stigen med huvudriktning framåt och utan att flacka med huvudet fram och tillbaka. Då belönar jag direkt. Gäller det bruksmomenten slänger jag inledningsvis godbiten eller leksaken över hundens huvud. Gäller det ett linjetag blåser jag istället en stoppsignal och belönar därefter hunden. Jag kan kasta en godbit eller leksak över huvudet på hunden eller gå fram till den och belöna där den står/sitter. Snabbt varierar jag sedan tiden och även avståndet mellan mig och hunden innan belöning. Initialt är jag bara intresserad av att hunden lämnar mig när den ser att jag stoppar visselpipan i munnen och tar upp en belöning.

Jag gör detta EN gång per tillfälle, inte mer. Övningen är mentalt krävande för hunden och risken är stor att den går upp i stress. En kort träning – lång paus. Däremot kan jag göra om träningen senare under promenaden och i en ny miljö.

När hunden känner igen signalen, dvs. jag tar upp ett föremål/godbit ur fickan, stoppar visselpipan i munnen och flyttar mitt fokus förbi hunden mot ett tänkt mål, så kommer den att röra sig från mig i allt snabbare tempo.

Jag lär hunden att springa dit jag fokuserar min blick och dit min kropp pekar och att samtidigt springa från mig med bibehållen uppmärksamhet bakåt i väntan på en signal och belöning. Därför blir hunden mer följsam och lättare att kommunicera med inför svårare uppgifter.