Ett av mina favoritmoment inom brukslydnaden har alltid varit framåtsändandet. Det är ett komplext moment eftersom det innebär en kedja av beteenden men med endast tre kommandon. “Fot”, “Framåt” och “Hit”. Hunden går fot invid min sida tills dess att nästa kommando, “Framåt” ges. Då ska den galoppera ut till en punkt cirka 14 meter framför mig och där sakta av utan kommando. Hunden ska sedan bibehålla samma tempo som jag själv tills jag kallar in hunden. Momentet prövas sedan i den motsatta riktningen.

Linjetag kallas det skick som ligger till grunden för all retrieverträning. Hunden sitter eller står stilla invid vänster sida i fotposition. Förarens arm anger riktningen och vägen till målet kan inbegripa såväl vatten som land och varierande avstånd beroende på omständigheterna under en jakt eller på ett prov.

I båda momenten krävs följsamhet av hunden trots att den är i rörelse med riktning från föraren. I momentet framåtsändande får inte hunden passera tjugo meter utan att bli nollad (underkänd). I ett linjetag behöver hunden vara kommunicerbar eftersom den behöver kunna stoppas för att söka i ett angivet område alternativt dirigeras om till ett nytt sökområde.

Kruxen i såväl framåtsändandet som linjetaget är framför allt två. Det ena är att tempot blir alltför högt: hunden springer med ett så stort fokus på målet att den inte längre är följsam. Det andra är att hunden blir tveksam och vänder sig om och “frågar”. Det beror ofta på att vi antingen har bråkat alltför mycket på hunden eller, som jag tänker ta upp i nästa blogg, att vi inte lärt hunden den grundläggande färdigheten att springa från oss när vi håller en tänkt belöning i vår hand. Då behåller vi följsamheten när vi sedan skickar hunden från vår vänstra sida. Hunden springer framåt men med kontakt bakåt (utan att nödvändigtvis titta på föraren) i väntan på en belöning.

I del två berättar jag om på vilket sätt jag lär in den grundfärdigheten. Den kommer på fredag.