Den tidigare så följsamma valpen har plötsligt fått fetvadd i öronen. Intresset finns där – men inte för dig. Dofterna utomhus lockar mer, andra hundar är roligare, äta skit är toppen. Var tog den så gulliga valpen vägen? Plötsligt fylls promenaderna av “Nej, låt bli att käka all skit”, ” Nej, vi ska inte hälsa på den hunden”. “Sluta att dra i kopplet”. Den gulliga valpen har förvandlats till en tjurskallig “ska bara” tonåring.
Det är så lätt och roligt att engagera sig i en bebis men handen på hjärtat; är det solklart vad den fyrbenta tonåringen behöver av oss? Det är inte bara valpen som vuxit upp till en slyngel. Kanske har även vi ändrat oss under resans gång? Lite mindre engagemang, lite mindre tid på golvet eller marken, färre belöningar. Inte lika mycket skoj och lek – för nu är ju den forne valpen nästan vuxen och då ska ju jycken lyda ändå, eller hur?
Jag värjer mig egentligen mot att vi benämner kurser för unga hundar som valpkurser, för egentligen är det ju grunder vi talar om. Precis på samma vis, som när en tennisspelare står och nöter sin backhand eller när en pianist övar sina skalor. Ingen skulle knacka pianisten på axeln och säga, “nu kan du sluta upp med de där barnsligheterna. Nu får du börja spela på riktigt”. Även slyngeln behöver öva sina skalor. Därför ska vi inte lämna förstagluttaren i sticket. Fortsätt med valp/grundträningen när hormonerna rasar och de har huvudet under armen.