Vi sitter vid matbordet. Nära men på tillräckligt långt avstånd för att inga händer ska kunna ta fast honom sitter Frasse, en brun mellanpudel. Han deltar aktivt i vårt samtal. Det syns i hans ögon. En kort stund tittar han på mig när jag pratar men sedan vänder han blicken mot Jessica. Fram och tillbaka. Sedan skäller han uppfordrande.. Fem, kanske sex gånger. Jessica säger till honom att vara tyst. Det blir han, en liten stund. Sedan skäller han på nytt. – Jag förstår inte varför han håller på och skäller på det här enerverande viset, säger Jessica.

Frasse är enligt mig en förtjusande och mycket socialt kompetent jycke som bara vill delta i våra samtal. Han vill inte vara utanför och därför skäller han. Det är nämligen då som han blir som mest uppmärksammad. Jessicas “nej” har ingen som helst effekt och han flyttar sig pilsnabbt bort om hon sträcker ut armen efter honom. – Låt bli att titta på honom när han skäller nästa gång, säger jag. Titta bara på honom snällt och vänligt när han varit tyst minst i 10 sekunder efter det att han skällt. Men Frasse börjar skälla så fort Jessica tittat snällt på honom och sedan vänt bort sin blick. Där och då har inte “snälla blicken” den belönande effekten, på rätt beteende, eftersom Frasse fått den så många gånger vid fel beteenden. Blicken har till en del blivit en association till att skälla.

Vi provar på nytt. Väntar till Frasse tystnar och räknar till tio innan vi båda tittar på honom med uppmuntrande blickar. Hur lång tid kommer det att ta innan han förstår att vi ser och samtalar med honom när han är tyst och lugn? Helt plötsligt lämnar han oss, efter att ha skällt utan att vi för en millisekund tittat eller avbrutit vårt samtal, och försvinner ut ur matsalen. Plötsligt hör vi en dov duns. Jessica lämnar raskt stolen och jag hör hur hon skäller på honom. Frasse har dragit ut en sula ur en sko.

Jag kan inte låta bli att le. – Frasse är duktig på att träna dig, säger jag med ett kluckande skratt. – Jag vet, men nu står i alla fall skorna på hatthyllan, svarar Jessica. Hon slår sig ned och Frasse provar återigen att få vår uppmärksamhet genom att skälla. Vi fortsätter utan att röra en min eller att låta oss hejdas i samtalet.

Plötsligt ser jag att Frasse får en insikt. Den ser alltid likadan ut oberoende av ras, ålder eller kön. Han blir alldeles stilla, blicken vänds inåt. Jag har sett den i träning och jag har sett den i utsläckningsprocesser (som denna) och det är lika magiskt varje gång. Min absoluta uppfattning är att hunden tänker. Varför? Jo, därför att hunden alltid fattar ett avgörande beslut efter den korta stunden av stillhet. Förutsatt att vi människor inte stör dem vilket vi tyvärr alltför ofta gör. Vi ger dem inte tid att tänka och reflektera.

Vi fortsätter att prata medan jag har Frasse i ögonvrån. Plötsligt går han och lägger sig invid väggen där han sträcker ut sig på sidan. Vi tittar på honom, ler vänligt och pratar lågt och uppmuntrande med honom ett par sekunder innan vi fortsätter samtalet.

Frasse får ytterligare ett återfall en stund senare men sedan upprepas beteendet som vi vill se mer av: han går och lägger sig. Frasse sover djupt ända tills jag reser mig för att gå. Ansträngningen av att behöva fundera ut nya strategier för kommunikation gjorde honom helt uttröttad.

Dagen efter åt jag lunch hos min brorsdotter och hennes fjorton månader gamla son. Jag berättade om mötet med Frasse och hur vi med endast riktad uppmärksamhet förändrade och shejpade fram ett nytt beteende.

Igår kväll fick jag ett samtal. – Eva, jag tänkte på din berättelse med den kommunikativa Frasse och hur hans beteende ändrades för att ni aktivt valde att titta på honom när han gjorde rätt och inte när han gjorde fel.

– Johan gallskriker ibland när han vill få vår uppmärksamhet. Det låter hemskt och vi har sagt “nej” till honom och försökt få honom att låta bli att skrika men det har inte hjälpt. Vi bestämde oss för att “göra en Frasse” och istället nonchalera honom. Tillfället kom. Johans skrek plötsligt gällt men vi fortsatte lugnt vårt samtal och efter en kort stund övergick Johan istället till att skrika väldigt tyst, ungefär som när en hund viskskäller Då fick han vår uppmärksamhet.