Veckan började med en av mycket få privata träningar. Det är roligt, stimulerande och jag älskar att pilla med små detaljer. Eller rättare sagt grunder. Det är nämligen i princip alltid där det knakar. Hunden har inte, eller har glömt, grunderna. På tisdag hälsade jag på min maestro Anders Hallgren. Numera bor vi inte alls långt ifrån varandra. Jag är Anders tack skyldig för att han fick mitt liv att ta en helt annan riktning. Ned från hästryggen, åt h-e med ekonomistudierna och en enkel biljett till Arboga och Stora Sofielunds Hundskola.
Därefter en tur till Stockholm under onsdagen. Ett par väl valda svordomar över trafiken och kanske även insikten över att jag inte längre rattar bilen med samma självklarhet. Snart är det två år sedan jag flyttade från huvudstaden. Jag åkte dit för att lyssna på vännen Eva Marie Wergårds föreläsning om mental träning inför tävling. “Mental träning startar när jag trycker på knappen för min anmälan till tävlingen och inte enbart själva tävlingsdagen”. Jag håller helt med Eva Marie. För min egen del, är den sista veckan en smekmånad, där jag försöker att bygga vårt gemensamma självförtroende. Jag jobbar enbart med grundövningar som är lätta och får oss att bli tajta med varandra.
Eva Marie jämförde mental träning med vilken träning som helst. Att styra sina tävlingsnerver är som vilket träning som helst – det kräver repetition. “Sätt det i ryggmärgen”, “Mental träning och hundträning är väldigt lika”, “att göra hunden rättvisa innebär att träna sig själv”. Sedan gjorde Eva Marie en strike på oss. “Hur ofta störningstränar ni era hundar?”. Det gör vi ju hela tiden, tänkte jag. – Hur mycket störningstränar ni er själva, klämmer Eva Marie till och jag funderar. Oftast bara på tävling, inser jag. Jag var nog bättre på det förr när jag tävlade bruks. Då kunde tävlingsledaren medvetet vara otrevlig, glömsk eller aktivt kommendera mig fel.
Det är inte ovanligt att vi på tävlingsdagen kliver upp ur sängen med negativa känslor, “nu jädrar ska du komma in med apporten”, “måtte hon inte sticka iväg till tävlingsledaren”. Tankar som inte hör hemma och som slår ned oss i skorna. Då är vi störningen för hunden! Den känner inte igen oss och får svårt att utföra arbetet som den normalt sett klarar av på träningen. Eva Marie hälsar, “om störningen är jag själv behöver jag tänka om. Här var Eva Marie och jag eniga om att göra beteendet enklare. När jag tävlade bruks tränade jag ingångar på planen för att sedan avbryta med en belöning. Jag blev trygg om jag visste att min hund dansade in på appellplanen tillsammans med mig. Idag försöker jag träna likadant inför jaktproven. Jag upplever att om jag sätter starten smittar det av sig på resten av provet. – Er hjärna är som en valps, börja med att träna i köket, säger Eva Marie och låter blicken glida över oss.
Jag mindes plötsligt hundägaren vars hund “fejkvilade” istället för att på riktigt vara lugn. Jag frågade om hon själv fejkvilade eller om hon var lugn på riktigt. Jyckar är ju experter på att läsa av våra känslor. Vi kan inte begära saker av dem som vi själva inte tränar på.
Eva Marie tog också upp hur olika vi är som människor och att vi behöver olika typer av feedback. Jag tänker på ett av de tävlingsekipage som var återkommande kunder i träningen. Det var ingen som helst idé att berömma Helen mer än med högst ett par ord. Helens svar var oftast, “Säg vad jag kan göra bättre istället, jag vet vad som är bra”.
Igår kväll höll jag en föreläsning på min egen brukshundklubb i Nyköping. Jag blev väldigt glad när jag upptäckte att det var fullsatt. Ämnet var rätt nördigt,- Belöning, koncentration och uthållighet. Jag pratade bland annat om farorna med ritualiserade belöningspositioner och demonstrerade med Tesla. Vad händer om jag belönar ritualiserat utan förändring? Jag illustrerade ett exempel med Tesla där jag höll en godis i den ena handen och ett apportföremål i den andra handen. Sedan bytte jagr plats på godbiten och apporten. Några sekunder satt Tesla som ett frågetecken innan hon insåg att övningen var spegelvänd.
Jag jämförde oss hundtränare med att snickare. Om våra verktyg inte fungerar blir kvalitén på huset undermåligt. Vi är ofta så duktiga med kriterieplaner men hur ofta gör vi kriterieplaner för hur vi belönar och att belöningar, likt verktyg, behöver benämnas på olika vis? Allt kan inte heta “bra”, “varsågod” och “klick”. Trevlig helg!