Fotograf, Carin Träffe

Pompe är en genomarbetad labrador som sköter sina apporteringsuppgifter på ett mycket kompetent vis. Han har dock ett problem och det startar när Pompe kommer till nya platser och/eller med nya människor och hundar. Då får han svårigheter att gå fot och ibland gnäller han. Jag frågar matte Marina hur hon själv känner sig när hon kommer till en ny plats och med nya människor. – Inget speciellt tror jag, svarar hon och ser eftertänksam ut. – Inget som jag är direkt medveten om i så fall. 

Det är inte i första hand hundens apporteringslust som skapar våra samarbetsproblem. Snarare är det kastaren eller skytten som är ”boven” i dramat. Det är ju de som skapar en möjlighet till apportering. En duo som därför lätt blir husgudar för våra hundar om vi inte tänker oss för.

”Starstrucked” eller kursdum

Det kan i värsta fall vara kontraproduktivt att gå kurs på kurs utan att ha en egen plan i byxfickan. Hundar lär sig nämligen mycket snabbt vem som är VIP. När vi hundägare tittar, lyssnar och följer instruktörens anvisningar lär sig hundar snabbt att hen är en kompetent och betydelsefull person. Snart är såväl jag själv som hunden lika imponerade av instruktören. Värd att lyssna till och lyda.

Tillbaka till berättelsen om Pompe. Han sitter fint vid Annas sida och i rätt position. Svansen är stilla och han ser lugn ut.  Men vänta ett tag, är han verkligen så lugn som han ser ut? Han tittar uppmärksamt  på mig och har tydliga förväntningar på att det är jag som ska “göra” hans dag. I Pompes ögon lyser det att jag är en VIP. 


Fotograf, Åsa Lindholm

-Kan du kommendera, frågar jag Anna som undrande tittar på mig. – Har du tävlat bruks eller lydnad? Anna skakar på huvudet. – Vi ska göra Pompe imponerad av dig genom att du kommenderar mig. Anna ser lite förvånat på mig men tar sedan kommandot över mig. ”Framåt” beordrar Anna. Jag går  lydigt iväg och efter tjugo meter blir jag beordrad av Anna att stanna ”Vänd dig om”,  jag gör som Anna säger ”Kasta en apport”, säger hon och pekar mot ett träd. Jag kastar dummien som flyger i en båge och slår ned invid en avlövad asp femton meter längre bort. Pompe är på väg att knalla men Anna stoppar honom med rösten. ”Hämta apporten”, säger Anna och pekar med hela armen. Jag går lydigt iväg och blir sedan kommenderad att gå åt motsatt håll ”Lägg ned apporten och kom sedan hit”. Jag lyder och går snabbt i riktning mot Anna. Plötsligt sätter hon upp handen i luften ”stanna”. Jag stannar tvärt och avvaktar uppmärksamt vidare instruktioner. ”Vänd och gå tillbaka”. Vid det här laget börjar jag att känna mig väldigt lydig. Anna stoppar mig när jag kommer fram till den nedlagda apporten ”ta upp apporten”. Jag böjer mig ned och tar upp den. ”Kasta den till till höger om dig”. Jag skickar iväg dummien genom luften och den landar med en duns i en grässlänt. Pompe sitter lugnt och uppmärksamt och Anna skickar honom mot apporten. När han lämnar dummien till Anna vänder hon sig om mot mig. ”Kom hit”. 

Då ser jag! Förändringen. Från att ha varit totalt fokuserad på mig vänder Pompe nu blicken upp mot Anna. Om en hund kan tappa hakan av överraskning så var det just vad jag bevittnade. Ett litet men starkt ljus hade tänts i hans ögon. Vägen till apportering går inte via mig utan genom matte, wow!

Trygghet som förare

Som förare behöver jag känna trygghet i min roll som hundens lärare. Jag behöver kunna stoppa, förändra, försvåra och förenkla träningen. Hunden behöver lära sig att det är jag som leder. Att försöka lösa hundens alltför höga aktivitet genom en rad misslyckade korrigeringar kommer bara att underminera samarbetet och förtroendet. Steget från att vi tränar själva i en trygg miljö, till att vi står tillsammans med andra människor och hundar på en linje där en annan person kastar apporter är stort. Därför krävs en plan som gör att hunden förstår att det alltid är jag som håller i taktpinnen. Kastaren och skytten är min orkester. De gör som jag säger så länge som jag vill och behöver. Det långsiktiga målet är att hunden samarbetar med mig oavsett situation eller miljö. 

Kursdum

Det är inte alltid pondusen över den egna hunden som vi saknar utan snarare en brist på pondus gentemot vår omgivning. Jag anser att vi behöver ett tydligare steg mellan att träna själva hemma och att gå på linje tillsammans med andra hundar. Våra hundar måste förstå att apporteringen går via oss istället för att vi agerar sura bromsklossar, vars enda roll är att skjutsa jycken till träningen. Gå kurs och träningar men agera kurssmart! God fortsättning!

3 svar

  1. Mycket tänkvärt inlägg igen! Luna har haft en riktigt bra VIP i form av kastare på en kurs i somras! Fick träna många gånger med personer som bara stod som statister efter den kursen och jag var den som visste var dummiesena låg och kunde skicka på linjetag. Ovanstående övning skulle ha förstärkt detta ännu mer och varit inspirerande att göra! Inte helt fel att ha en plan på nästa kurs!

    God fortsättning önskar
    Inger och Luna

  2. Bra fångat av ett problem jag tycker mig se även på lydnaden. Hunden blir osäker när föraren lverlåter initiativ och taktpinne till tävlingsledaren.

  3. Ännu ett bra exempel på att du tänker annorlunda. Detta är en väldigt vanlig situation men du är den enda jag vet som gjort något annat än att bara träna på som vanligt tills det kanske löser sig. Vi behöver mera sådant tänkande. Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.