Fotograf, Eva Bodfäldt

Lek kan vara förlösande, underbart dråpligt, kaxigt och stärkande för vårt ego. 

Som barn satt jag ofta fastklistrad med näsan tryckt mot bilrutan. Där följde jag Svarta hingsten när han sprang i kapp med vår Citroen. Den svarta vackra hästen flög över staketen och över korsande vägar. Det gällde dock att vara uppmärksam på omgivningen så att han inte sprang in i något av staketen eller i värsta fall blev påkörd. Det var ju min uppgift att se till att han hoppade i rätt tid. Det var en tyst lek och bara min.

Någon gång, i nutid, har jag provat att se Svarta hingsten utanför bilfönstret, men numera är han en blek kopia av sitt forna jag. Han skapar inte längre någon hisnande känsla av eufori när jag tänker på leken.

Vilka lekar växer vi ifrån och hur många av dem behåller vi i vuxen ålder? Själv upplever jag att jag inte tycker det är så kul med hundträning om jag inte känner att den bygger på lek. Det behöver inte innebära att jag studsar runt med en leksak i snöre och leker kamplekar utan ibland handlar det om min inre upplevelse. Som den gången då hjärnan bestämde sig för att jag skulle piffa upp träningen av min unga hunds Zakk jaktfotgående genom att förändra mitt fokus från träning till en upplevelse. Jag bestämde mig för att syftet med fotgåendet var att vi skulle smyga på allt som rörde sig i skogen. Det gällde att röra sig tyst så att jag inte av misstag knäckte grenar på marken. 

Plötsligt skymtade jag någonting som rörde sig i buskarna. Jag stannade upp för att lyssna efter mer information. Jag pekade till Zakk i den riktning jag ”sett” djuret och han var omedelbart med på noterna: beredd att stick iväg när jag gav honom den signalen. Jag pratade lågt med honom om vad som kanske fanns därinne i buskarna, drog därefter tillbaka tillbaka handen och fortsatte fotgåendet. En lek med en kittling av verklighet i botten. Kan jag gestalta den leken idag? Absolut! Jag tror att det är just bristen på lekfullhet som skapar trist träning eller uppfostran.

Lek med maten

Jag åt dåligt som barn. Speciellt avskydde jag skolmaten vilken jag håglöst petade i vilket i sin tur renderade skarpa tillsägelser från skolpersonalen. En kreativ dag mosade jag maten till en jämn gegga på tallriken. Sedan byggde jag en en fin kaka som jag skar i bitar. Vips, så hade jag en aptitlig tårta på tallriken. Lou-Lou och jag, en matpetare liksom jag själv, bakade under ett par måltider tårtor som vi skar i bitar och under glada skratt tuggade i oss, tills en av lärarna lutade sig över oss och bryskt uppmanade oss att omedelbart sluta upp med att leka med maten.

Varför får vi inte leka med maten? Jag skulle tycka det vore väldigt kul att bli bjuden på en middag där värdparet välkomnar oss, inte till bordet, men att söka efter vår mat. Naturligtivs med en liten namnlapp så att vi inte gör misstaget att lägga beslag på någons annans glutenfria tallrik. För min del skulle det vara en galet rolig lek.


Fotograf, Eva Bodfäldt

Lekte dina föräldrar med dig? 

Svaren som jag fått under årens lopp verkar tippa i en riktning men säkert vet jag ju inte. Jag upplever att kan finnas ett samband mellan föräldrar som lekt med sina barn och den egna lusten och glädjen att leka med sin hund. Jag har träffat många hundägare som inte vill leka, som känner sig obekväma och jag funderar ofta på vad som skiljer oss åt. 

Därför är jag nyfiken på om;

Jag är oändligt tacksam om du vill besvara frågorna. Antingen på sociala medier alternativt på mail kurser@evabodfaldt.com

Svaren kommer att ligga till grund för min nästa föreläsning!

Tack! 


Fotograf, Tina Johansson

2 svar

  1. Nämmen, lekte du också den där leken! För mig var det ibland "Svarta hingsten", men oftare hundar. Trots att vi hade hund i familjen, ville jag alltid ha en egen. Min önskehund sprang bredvid bussen, tunnelbanan eller tåget och jag ansträngde mig enormt för att den skulle hoppa över farliga saker i rätt ögonblick.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.