Ibland händer det att det “trillar ner” en tanke från ingenstans. I morse löd den så här, -hur startar du promenaden?
Min egen promenad startar alltid med att hundarna sitter kvar på altanen medan jag går ut på gatan. Sedan startar en lek/träning. Jag kan tjoa eller ömt viska nonsensord. Någonstans bland dessa säger jag Will-Ja alternativt Pike (Pajk). Båda hundarna sitter som tända ljus för de vill ju för allt smör i Småland inte missa att höra sitt namn och “tvingas” sitta kvar och vänta på nästa tillfälle jag säger namnet.
När jag sagt namnet och en av hundarna kommer springande skickar jag iväg ett godisregn på asfalten. När den andra av hundarna kallats in och ätit upp sitt godis går vi den korta biten till skogen.
Vi busar och fortsätter våra namnlekar fast gåendes. jag tror faktiskt att jyckarna tycker det är roligast då jag viskar olika nonsensord för att plötsligt säga ett av deras namn och slänga iväg några godbitar (som naturligtvis den andra inte får sno åt sig av).
Den andra leken som de fnissar gott åt är när jag räknar, 1….2…3….”Will-Ja” osv. Vi garvar nog lika mycket alla tre när jag ser att de fnissar.
En kul start på promenaden håller tjatet borta!
Lycka till!