Kul att du tar upp det här ämnet!
En gång i tiden hade vi en beagle och efter några år köpte vi en labradorvalp. Sedan dess har vi inte haft ‘bara’ en hund utom tillfälligt, när någon av gamlingarna dött. Varför? Ett svar är att det är fint och intressant att se hur de interagerar med varandra. Har man en ras, som vi (labrador), är det också fascinerande att se deras olika personligheter trots att de ibland har varit genetiskt lika. Som hundägare tror jag att det ger mycket, det finns ett mervärde och en glädje i att se hundarna tillsammans och man lär sig också av det. En annan fördel är att man kan ägna sig åt många olika roliga hundaktiviteter. Från hundarnas perspektiv har jag uppfattat det som positivt för dem – förutom under en period nyss när vi hade en valp som var en riktig piraya, då tror jag inte den äldre tiken tyckte det var så kul. Men nu är valpen drygt ett år och de är fina vänner. Jag ser dem ofta vila intill varandra, de ger uttryck för samhörighet och tillit. Det ger även mig ro.

När det gäller negativa erfarenheter så är tiden en given faktor; det kan vara svårt att hinna med fler än en hund ibland. En annan negativ sida är att det är lite svårare att ta med dem till andra eller på lokal, iallafall om man har stora hundar, och bor man som vi i stan så gäller det också att man klarar av att ‘ratta’ två hundar i miljöer med många människor vilket är en större utmaning än om man går med en hund. Och om man, som vi just nu, har en ung hund och en äldre hund är det inte alltid smidigt med umgänget mellan dem utan man får balansera de olika behoven vilket inte alltid är så lätt. Det ställer krav på att man kan hantera deras relation på ett klokt sätt.

Och visst har det påverkat min relation till hundarna. Även om det var länge sedan jag bara hade en hund var det så en period förra året, när vår gamle hane dog och vi hade tiken ensam kvar innan valpen kom in i bilden. Jag tycker känslan är annorlunda, det var rätt skönt med en hund på sätt och vis och jag hade henne alltid med mig, det gav en ‘bara vi två’-känsla. Samtidigt var jag mindre alert som hundägare så att säga. Har jag två hundar behöver jag engagera mig mer, det ställer högre krav på mig att vara en aktiv hundägare, och det gör att båda hundarna får mer träning och mer uppmärksamhet faktiskt.

Sedan 1998 har jag levt med två – i perioder tre- hundar. Det finns goda anledningar till det och jag vill fortsätta ha det så.