Jag vaknar, ännu sömndrucken, av en låg men mycket allvarligt menad morrning. Halvvägs sovande fräser jag, – gå och lägg dig! Det blir tyst. Det går ett par sekunder och, istället för att somna om, inser jag att Will-Ja naturligtvis har rätt. Vi har en inkräktare utanför huset, någonstans på tomten.

Jag reser mig, kliver över gallret till hallen och fram till altandörren på baksidan av huset. Bingo! Jag ser den ena vita rumpan och straxt intill står den andra. Tyst smyger jag tillbaka, öppnar gallret och Will-Ja far ut som en projektil mot altandörren. Där hoppar och morrrar hon tills jag hinner fram och öppnar dörren för konstapel ”Inte ens en j-a mus på min tomt”. Rådjuren har naturligtvis stuckit under tiden Will-ja försökt forcera dörren på egen tass. Jag släpper ut henne och stänger dörren. Hon far ut med ett rytande. Patrulleringen av tomten tog sin lilla tid, säkert fem minuter och under den tiden hann jag bli klarvaken. Så pass vaken att hjärnan började fundera på hur sjutton Will-Ja kan uppfatta att vi har inkräktare på tomten. Hör hon när rådjuren landar på tomten efter hoppet över staketet? Kan hon känna lukten av dem men hur då? Har hon ett sjätte sinne?

Förra året morrade Will-Ja ett otal gånger mot samma hörna vid golvlisten i sovrummet. Jag förstod ingenting och hittade heller inget konstigt när jag letade på utsidan av huset men jag hade tidigare, vid ett par tillfällen, fångat ett par skogsmöss på råvinden.

Jag ringde till Skadebekämpningsföretaget som hittade det mikrosopiska hålet på utsidan av huset exakt där Will-Ja upprepade gånger markerat med morrningar. Det pyttelilla hål som tillät skogsmössen att komma in i huset och klättra upp till taket.

Det är skönt att med kompetenta portvakter!
20/4, Dubbelhunden – onlineföreläsning om att leva och träna fler än en hund