Pike blev friskförklarad första veckan i juni efter en lång tid av utredningar, operation och rehab. Visst har jag kunnat träna en del men den mesta tiden har gått åt till rehabträning. 

Jag valde ändå att anmäla Pike till jaktprov i Askeby i dag strax utanför Linköping. Jag behövde det. Det kändes som en seger att äntligen få gå vidare och att kunna se framåt. Efter övernattning hos goda vänner och en härlig middag hos ”gamla” kursdeltagare stöp jag i säng vid 21-tiden. 

Klockan väsnades vid 06.00 och efter en kort och mysig frukost  (tack Åsa) styrde vi kosan mot Askeby.

De senaste veckorna har Pikes aktivitet ökat, kanske inför ett stundande löp men jag tog det säkra före det osäkra och promenerade med henne en timme vid ankomsten.

Provet var enkelt men ändå utslagsgivande. Det inleddes med att domaren hälsade välkommen och med uppmaning att följa skytten. Här vill man som domare se att hunden går fot med föraren och inte med skytten. 

Efter cirka tjugo meter avlossas ett skott på höger sidan om stigen in i skogen. Jag vänder upp i skottriktningen men Pike som är grön i gamet håller fortsatt blicken på skytten. Det gjorde nu inte så mycket eftersom det var ett bomskott dvs. ingen apport kastades. Vi fortsätter framåt, efter skytten, och ställer sedan upp på stigen med nosriktning in mot skogen. Skytten ställer sig ett par meter framför Pike och mig och på mitt tecken avlossas ett skott. Kastaren, gömd en bit in i skogen, kastar iväg apporten vilken landar med en duns bakom ett granbuskage. 

Jag väntar ett par sekunder med att skicka Pike. Dels för att domaren ska kunna bedöma att hon är stadig och för att jag inte vill associera skottet med att hon omedelbart släpps iväg. Det är lätt att förivra sig på ett prov.

Pike är en duktig markör och hämtar snabbt in apporten och lämnar den i min hand. Hon får sitta efter efter avlämningen och när jag lägger ned apporten bakom mig. Tonåringen mår bra av att lugna ned sig ett par sekunder.  

Vi följer sedan skytten och efter en kort sträcka avlossas ytterligare ett skott. Denna gång in mot söket. Jag får området anvisat av domaren. Pike startar såsom hon har gjort sista tiden, med stor frenesi och hämtar snabbt in den första apporten. När hon är på väg in med den andra apporten får hon vittring av en, i hennes tycke, mer väldoftande apport och begår då i domarens ögon det oförlåtliga misstaget att byta apport. ”Så brukar hon aldrig göra” hänger i luften men jag kniper igen. Jag har ju hört det tillräckligt många gånger själv och vet ju vad det beror på. Jag har missat en del i träningen. 

Om, om, om……

Om jag bara hade varit på alerten hade jag kunnat vissla på henne när jag såg att hon fick vittring på den andra apporten men eftersom hon inte bytt apport tidigare var jag inte tillräckligt observant. 

Pike är en mycket spontan apportör som tar allt men har under träning visat en viss ovarsamhet om apporten varit alltför lätt. Det gjorde hon tyvärr nu. De tyngre apporterna bar hon fint. I övrigt täckte hon marken väl och hämtade in samtliga apporter. Efter söket fortsatte transporten bakom skytten och i riktning mot vattnet. 

Vi blev anvisade en plats cirka 25 meter från vattnet i stark lutning ned mot vattnet.  En bit ut satt en kastare i en roddbåt som efter skottet kastade en apport ut på öppet vatten cirka 20 meter från land men bakom en vassrugge. Jag har tränat hörselmarkeringar så det var lätt som en plätt för Pike att lokalisera nedslaget. Den andra apporten kastades också den på öppet vatten bakom vassen men till vänster. Båda apporterades in snabbt och effektivt med bra avlämningar. Sedan var provet slut. 

Jag är väldigt nöjd med vår insats. Jag har fått insikt om vad jag behöver träna mer på. Vi fick omdömet ”Very good”.  Den största segern var att komma till start. För ett par månader sedan var det långt ifrån en självklarhet. Tack till SSRK Östergötland för ett trevligt arrangerat jaktprov. 

På vägen hem, inte långt från provplatsen tvingas jag att bromsa in eftersom tre bilar har stannat på båda sidor om vägen. Den ena bilen har varningsblinkers påslagna. Jag tänker att de kanske har kört på ett djur. Plötsligt ser jag ser något som rör sig mellan bilarna. Bilarna börjar så sakteliga rulla och då ser jag den mycket trötta jämthunden med pejl som sakta går längs vägkanten. 

En person försöker få kontakt med hunden men den viker undan och fortsätter längs vägen. Fullständigt livsfarligt, både för hunden men även för de bilister som kan tänkas väja för den lösa hunden som bitvis går mitt i vägen. Jag kör fram ett stycke och bestämmer mig för att använda Pike som lockbete. Det fungerar och jag kan ta hunden i halsbandet och lyfta upp honom i bilen. Längre fram går en man med en schäfer och jag stannar till och frågar om han känner till någon som blivit av med en jämthund. Han svarar nekande och vi pratar en kort stund innan en van plötsligt bromsar in framför min bil. En bister jägare hoppar ut.

Jag förklarar att hunden gått på vägen och att ett flertal bilar fått väja för hunden. Jag öppnar luckan och mannen rycker upp burdörren, tar tag i sin hund och sliter ut den. Sliter för att hunden själv inte vill hoppa ut. Sedan släpar han hunden, sittandes på hasorna, i halsbandet till bilen där han kastar in hunden i buren. 

Jag går fram till honom och frågar vad han tror att han håller på med och får till svar, ”han ska lära sig att inte vara på vägarna”. Han tar sin hund och kör iväg. Kvar står jag och mannen med den långhåriga schäfern med gapande munnar. Hur tänkte han då? På vilket vis tänkte han att hunden skulle förstå det sammanhanget?

Efter ett par samtal med vänner får jag reda på att andra som plockat upp hundar som utgjort en trafikvara både för sig själv och andra blivit utskällda (vilket jag inte blev). Utskällda för att de troligen räddat livet på såväl hund som andra bilister??!!!

Jag ringer en erfaren jägare som häpnar över händelsen och att människor dessutom blir utskällda när de tar hand om trötta jakthundar som strövar längs vägarna. ”Om en hund utgör en trafikfara är det väl en självklarhet att man agerar”. 

Men frågan återstår, varför vänder inte en hund som fått tappt tillbaka till sin husse? Varför väljer den att gå längs en trafikerad landsväg? Kanske för att den behandlas som skit?