I slutet av nittiotalet reste jag och kollegan Marie Fogelquist till Arkansas för att gå tre stycken kurser i inlärningspsykologi. Under tre veckor varvades föreläsningar med ”learning by doing” med praktisk träning. PHD Marian (elev till B:F Skinner) och PHD Bob Bailey. Första veckan fick lära oss tillämpad inlärningspsykologi i praktiken. På höns!

Vi fick lära oss att göra progressionsplaner och vårt mantra genom utbildningen blev: mål, kriterium, tajming, förstärkningsmängd. Felaktig tajming straffade sig omedelbart. 

Istället för ett önskat beteende följde raskt flera oönskade beteenden. Marian och Bob kallade dessa beteenden för skräpbeteenden. Slarv från vår sida mao. 

Hönorna började flaxa 

De krafsade med fötterna eller hackade på våra händer och ryckte oss i kläderna när vi inte lyckades tajma kriteriet, dvs beteendet. Just det sistnämnda beteendet, att hacka på oss, uppstod om vi råkade klicka samtidigt som vi sträckte ut kåsan med pellets i, istället för att först klicka och sedan röra armen (något för oss i hundvärlden att reflektera över). Belöningssignalen övergick felaktigt från ljudet av klicken till rörelsen av armen. Jämför med hundar som hoppar och stöter mot våra fickor eller mot vår hand för att få godis när vi inte har en tydlig belöningsmarkör.

Är vi ”lumpers” eller ”splitters”?

Marian och Bob använde begreppet ”lumper” och ”splitter”. Den svenska definitionen av en ”lumper” innebär en person som försöker göra allting samtidigt. Som att t.ex kasta ett föremål och hoppas att hunden springer iväg, griper föremålet, springer tillbaka utan avbrott för att lämna det i min hand. Kanske dessutom i grupp tillsammans med andra hundar. 

Hur suddar vi felaktiga beteenden i en beteendekedja?

1. Belöna hunden och avbryt momentet innan skräpbeteendet uppträder. På det viset förstärker du en korrekt del i kedjan. Om det t.ex gäller apportering kan du belöna hunden när den springer mot dig med apporten i munnen. Du säger ”tack” eller använder en belöningssignal (ej beröm) och slänger iväg gott godis alternativt presenterar en leksak i snöre som du själv håller i. 
2. Du lägger till ett beteende på signal som hunden kan innan den påbörjar skräpbeteendet. Då förändras naturligtvis den tänkta beteendekedjan men det har den ju ändå gjort. Istället för att du säger ”tack” kanske du säger ”gå runt” eller ”fot”. 

3. Du lyfter ut den felande länken ur kedjan och tränar den separat. Inget av de tidigare  beteendena behöver du bry dig om. Du kapar helt kedjan och startar i samma position där du vill att hunden ska vara när den lämnar av apporten.

Skippa kedjan

• sitta vid sidan, 
• kasta apport, 
• springa till apporten, 
• gripa apporten, 
• springa rakt tillbaka till dig utan avvikelser. 

Lär hunden att gripa föremål inom samma avstånd du vill att den ska lämna föremål 

Det är initialt inte viktigt att du tar apporten. Däremot är det viktigt att du har en belöningssignal som markerar att hunden gör rätt. Du behöver inte stå stilla. Du kan sitta i soffan, stå vid diskbänken, komma in genom ytterdörren, ligga ned eller vara upptagen med något. Det viktiga är att gripandet sker nära dig. 

Skräpbeteenden i fotgåendet

• hunden drar sig framför oss, vi stannar upp/backar och går vidare när hunden är i rätt position. 
• hunden drar sig bakom oss, vi börjar springa för att den ska följa med (att springa är för de flesta hundar synonymt med en belöning,
• Hunden drar sig ut från vår sida. Vi belönar när de söker sig tillbaka. 

Rättar vi felaktiga beteenden mer än vi belönar önskade beteenden, riskerar vi att bygga in såväl fler skräpsignaler som fler skräpbeteenden i momentet. Kedjan blir helt enkelt längre och mycket sämre. Någonstans här börjar dessutom frustrationen ta ett strupgrepp om oss. Vi förstår inte varför jycken inte kan lära sig att bara gå vid vår sida. 

Vänster sida – en target

Det är inte rörelsen i fotgåendet som lär hunden den korrekta positionen utan generaliseringen av antalet ingångar till vänster sida i förhållande till belöningsplaceringen och vinkeln. 

För att hunden ska förstå helheten i momentet fotgående behöver vi i större grad fokusera på att lära hunden att söka sig till korrekt utgångsposition oavsett om jag står stilla (den vi alltid använder), går framåt, går sidvärtes, backar, snurrar på stället eller springer. Ju fler ingångar hunden förstår, desto mer kunskap har den inför längre fotgåenden.

Fel uppstår alltid, se det som en lärdom istället för ett misslyckande. Tänk så tråkigt vi skulle ha om hundträningen alltid blev rätt. 

Trevlig helg!