Jag älskar Stockholm sommartid, speciellt tidiga morgnar. Då får stan möjlighet att blomma. Det är tystare, lugnare och ögat hinner med att se människan. Frekvensen av ”Hej” och vänliga leenden ökar men det kanske bara är inbillning för att jag vill att det ska vara så. 

Jyckarna ligger på den svala asfalten strax bakom mig, säkert lyckliga över den svala asfalten och skuggan. Jag har tillbringat mycket tid i Stockholm de senaste veckorna eftersom min mor och man är på besök i Sverige och blir imponerad över att nio av tio hundar är neutrala i sina möten med andra, oavsett om det går/springer på två eller fyra ben och oavsett om de kommer farande på elcyklar, vespor eller vanliga cyklar. 

Om vi tränar oss i att stå eller sitta stilla i olika miljöer och vi dessutom är konsekventa med att själva bryta vilan och undviker att förstärka att hunden ställer sig framför oss, gnäller, skäller, kanske biter i kopplet eller hoppar upp på oss för att vi ska oss eller gå vidare, har vi mycket vunnit i vår relation. Hunden lär sig att lugnt vänta eftersom de vet att det är just det beteendet som leder till förändring i form av en fortsatt promenad eller en rolig aktivitet eller kanske att vi släpper ned ett par godisar på marken eller golvet där hunden vilar (dock inte vid ögonkontakt eftersom den ökar aktiviteten).

I en storstad, där vi ofta har den lyxiga ynnesten att kunna ta med oss våra fyrbenta vänner på caféer och restauranger blir kravet på gott uppförande en nödvändighet om man inte vill bli utslängd likt en stökig och överförfriskad gäst. 

Att sitta stilla bland andra människor och djur under trevliga former (som på ett cafe) är något alla hundägare behöver träna på oavsett var vi bor. För relationens skull och för att lära hunden att lugnt koppla av bland andra och inte bekräftelsetörstigt rusa runt och pocka på allas uppmärksamhet.