Eva Bodfäldts blogg

Livet med jyckarna i Puerto de la Cruz Spanien

2023-12-29
Inga kommentarer

Under en av mina promenader passerade jag en äldre kvinna som satt och vilade sig. Hon tittade med värme på jyckarna och berättade omhennes egen och numer avlidne hund Pito. Jag förstod inte om det hänt helt nyligen eller om det skett längre tillbaka i tiden. Jag förstod dock att hon låtit Pito ligga kvar i hennes säng under fem dagar innan hon haft styrka att fysiskt skilja sig från sin fyrbente vän. Hon tittade mot himlen, knäppte sina händer och sa, ”nu är Pito en ängel”.

Livets gilla gång i Puerto de la Cruz

Nu har jag varit här i snart tre veckor. Det har varit hektiska veckor eftersom mamma trillade två dagar efter min ankomst och bröt lårbenet.

Efter tre veckor på sjukhus är hon tack och lov hemma sedan två dagar. Hundpromenader, redigeringsarbete av manuset och resor till och från sjukhuset har avlöst varandra. Jag befarade innan avresan att jag inte skulle hinna klart mitt redigeringsarbete men nu har jag hunnit det- och så mycket mer. Ibland är tidsbrist positivt eftersom den tvingar fram en stram struktur vilket inte behöver innebära motsatsen till kreativitet, så länge som det går att behålla fokuset.

På en av bussturerna från sjukhuset pratade jag med en trevlig spanjorska. Vi hann med mycket under den fyrtiofem långa bussresan från universitetssjukhuset i La Laguna till Puerto de la Cruz. Tack vare en översättningsapp i min mobil hade vi ett överraskande roligt och intressant samtal.

Under våra promenader påminns jag om olikheterna i hundägande mellan Teneriffa och Sverige. Medan vi ofta tränar våra hundar i möten med andra, tar spanjorerna “bara” ut avståndet när de inte vill hälsa och utan att göra någon affär av mötet.

Det kan knappast vara den enda sanningen bakom varför de allra flesta hundar, inklusive de små, passerar varandra utan svordomar. Jag pratade med caféägaren Maria som tidigare bott i England under drygt tjugo år och hennes förklaring var enkel, ”ni är så kyliga i norden”, vilket enligt henne även inkluderade engelsmän. Maria menar att spanjorer stannar och pratar med varandra. Hundarna lär sig från valpben att möten är positiva och hjärtliga vilket färgar av sig i deras egen attityd. De speglar vår egen attityd. Jag tänker att fenomenet kanske är detsamma som vid utställningar. Hundarna blir vana och blasé av mängden möten. Det går inte att hålla koll på allt och alla.

Under en av mina promenader passerade jag en äldre kvinna som satt och vilade sig. Hon tittade med värme på jyckarna och berättade om sin egen och numera avlidne hund Pito. Jag förstod inte om det hänt helt nyligen eller om det skett längre tillbaka i tiden. Jag förstod dock att hon låtit Pito ligga kvar i sin säng under fem dagar innan hon fick styrkan att fysiskt skiljas från sin fyrbente vän. Hon tittade mot himlen, knäppte sina händer och sa, ”nu är Pito en ängel”.

Andra noteringar är att julstjärnor inte tål hundkiss. Blommorna byts med jämna mellanrum ut mot nya. Jag kommer på mig själv med att lite ”svensksurt” undra varför det är nödvändigt att låta hunden pinka just där. Men ingen annan verkar bry sig nämnvärt, inte ens parkarbetarna.

Sedan två dagar promenerar vi till hamnen på eftermiddagarna och badar. Will-Ja vill simmar inte så långt ut. Jag upplever att hon tycker att det är lite obehagligt när vågorna i strandkanten suger tillbaka henne. Pike däremot, forsar fram likt en delfin i vågorna.